Ungern - ett prisvärt äventyr

Ungern bjuder på storstad, stäpp och söta viner. Följ med till ett av Europas mest spännande och prisvärda turistländer.

Resor. Det finns flera skäl att gilla Ungern. Ett är prisläget som fortfarande är behagligt skonsamt mot svenska plånböcker. En öl serverad på en uteservering kostar runt 15 kronor och en trerätters middag kostar sällan mer än 150 kronor.

Ett annat är Budapest. Att landets huvudstad gett namn åt en bakelse känns helt naturligt. Ovanför Donau reser sig Fiskarbastionen som något som stöpts i marsipan. Mjuka karamellfärger följer slottsdistriktets vindlande gränder. Och längs den pampiga paradgatan Andrassy utca finns kafé Lukács med en hypnotisk konditoridisk.

- Mörk choklad, ljus choklad, sacher eller Eszterhazy, förslår en ung servitris med silverstjärna i näsvingen.

Efter viss tvekan faller jag för den sistnämnda och får mild chokladkräm och mandel fångat mellan fyra lager sockerkaka och en klick aprikosmarmelad.

Den ungerska huvudstaden är ungefär lika raffinerad. Drygt två miljoner människor sätter den i rörelse varje morgon. Från den västra Donaustranden stiger bergbanan Siklo mot Budas kalkstenshöjder med Mattiaskyrkan och kupolprytt slott. Tvärs över floden väntar storstadspulserande Pest med breda avenyer och mycket pampiga kvarter.

Det finns gott om oaser när man vill vila fötterna. I den gamla saluhallen säljs langos, paprika och korven hurka. Vid det pampiga Gellertbadet simmar jag till klassisk musik och porlande springbrunnar, och vid stadsbadet Szechenyi gör jag som de schackspelande gubbarna, och drar vattnet över mig som en het filt.

Stan badar i ljus då jag drar mig mot Donau. Om Budapest är vackert på dagen, så blir staden närmast magisk efter skymningen. Kedjebron, slottet och det mäktiga parlamentet sliter sig loss ur natten som glödande smycken, när jag promenerar tillbaka till hotellet.

- Har Budapest ändrat sig? frågar jag nattportiern Sandor.

- Inte då, svarar han. Städer som denna ändrar sig aldrig!

Men det gör de nog. Ungerns väg från Moskva till EU har varit både smärtsam och krokig. Flera av Pests fasader bär på kulhål från andra världskriget och 1956 års Ungernrevolt. Samma kvarter visar även upp gigantiska skillnader mellan de som har mycket och de som inte har något alls. Nära innerstans Oktogon strömmar sval brittpop mot cool 60-talsretro och restaurang Menzas långa bardisk. Här äter de unga, vackra med i-pod och rätt sorts kläder. Men bara några kvarter bort möter tunnelbanestationen Blaha Lujza ter där uteliggare sover på kartongbitar och hela liv ryms i en plastkasse.

- Vi har bytt regeringar ofta, men inte fått annat än sämre ekonomi, säger Oroszi Zsolt, som är i huvudstaden för att hämta en ny vinpress.

- Många ungrare vill byta till euro. Men problemet sitter hos oss själva, menar Zsolt, som på kvällen reser tillbaka till landsbygden där livet är lugnare än i Budapest.

Dagen efter följer jag hans exempel. Lansbygden är nämligen ytterligare ett skäl att gilla Ungern. Den tre timmar långa tågresan mot Debrecen kostar 125 kronor. Dubbelrum på värdshus kostar sällan mer än 250 kronor och middag inklusive förrätt och öl landar på under hundralappen.

I nationalparken Hortobagy, strax väster om staden Debrecen, finns fortfarande stäpp. Stora hjordar av får, getter och halvvilda hästar river upp dammoln på de ödsliga vidderna. Och här och där finns csardor, värdshus, där man äter kittelkokt gulaschsoppa och dricker plommonsnapsen palinka. Området är Ungerns största eko-destination. Med hyrcykel, ridhäst eller via vandringsleder tar man sig ut på stäppen bland aftonfalkar och blåkråkor. Från Hortobagy Halasto rullar även ett litet grönt lok med öppna vagnar.

- Håll utkik efter utter, uppmanar guiden Zoltan Sellei, då vi rullar ut mot vasshav och fiskdammar.

Någon sådan syns inte, men väl sköldpaddor, asiatiska vattenbufflar och ett myller av våtmarksfåglar: skedstorkar, ibisar, ägretter och rallhägrar som lyfter i plötsliga utbrott av vita fjädrar.

På kvällen sitter jag utanför Hortobagys värdshus. Middagen är serverad: kalvgryta med paprikasås följt av ett glas av russinsött Tokajvin. Stora delar av byn är där för en öl eller pratstund. Sorlet blandas med grodor och syrsor och får det att låta som om jag befinner mig i Amazonas. Tittar upp mot månen. En stork står och sover på värdshustaket.

Staden Eger är något helt annat. Här reser sig de nästan tusen meter höga Bükkbergen med skimrande bokskogar. Man kan vandra längs forellbäckar, åka tåg längs smalspårbanan uppför Szalajkadalen eller dricka det tjurblodsröda Egri bikaver. Vinet påstås ha gett stans invånare kraft nog att stå emot sultanens ottomanska trupper. Åtminstone fram till 1596 då turkarna intog Eger. Enda minnesmärket från den tiden är en ensam minaret kringskuren av pastellfärgade byggnader. Jag passerar den innan jag möter 80-åriga Szücs Istvan som hyr ut rum för att dryga ut pensionen. Det ligger på en innergård där katter smyger runt på fönsterblecken. Jag betalar 200 kronor natten och serveras starkt kokkaffe samtidigt som Istvan tipsar om Szepasszony-völgy, de vackra kvinnornas dal.

Skymningen anländer i sällskap av cikador då jag vandrar mot dalgången. Vid Egers sista hus öppnar sig en sänka. Druvstockar klättrar upp för sluttningarna. Och inne i själva berget finns grottor vars valv fyllts med vintunnor, träbänkar och värmande djurfällar. Att gå in är lätt, att komma ut är svårare. Musik strömmar från mörkret. Väl inne hamnar jag i ett sammelsurium av fioler, allsång och vin. Riesling, muscat och sommarfruktigt rosévin säljs för knappt tre kronor glaset. Och Egri bikaver serveras direkt ur tunnorna. Smaken är fyllig och som Istvan sa: "drick och du har en bit av Ungern inom dig".

Mikael Persson/Respress

redaktionen@respress.se