Det stora vita: glaciärparadiset Saas-Fee

Det börjar med metro och slutar med taxi. Däremellan blir det skidåkning nedför drygt 1 500 fallhöjdsmeter i ett snövitt och isblått drömlandskap, samt lunch i världens högst belägna roterande restaurang. Följ med till Alperna och den lilla schweiziska pärlan Saas-Fee.

resor. Det första som möter oss när vi kliver av Metro-Alpin är en blå skylt med vita bokstäver: "Mittelstation HOHLAUB 3 220 m.ü.M.". Den sitter på den skrovliga, grå bergväggen. Bakom oss tuffar metron vidare upp mot sin ordinarie avstigningsplats. Vi befinner oss mittemellan dal- och bergstationen inne i tunneln där Metro-Alpin sedan 1984 drar skidåkare upp till Allalin 3 500 meter över havet. Stoppet där vi är används egentligen inte – det är en rest från byggandet av tunneln då man forslade ut all sten via en sidoöppning i berget. Det är den vägen vi nu skall vandra.

– Det här är dörren till mitt kontor, säger vår bergsguide Marc Derivaz.

Han öppnar ståldörren. Efter några meter i ett stort järnrör tar vi höger ut i den vita friheten. Ögat följer bergsryggen vi står under upp mot toppen Allalinhorn 4 027 meter över havet. Till vänster om oss sluttar bergsryggen bort mot bergsstugan Brittaniahütte, en bit ned på ryggen går en bergspuckel upp till ungefär samma höjd som vi befinner oss på. Namnet på den? Kamel. Ett passande namn, men associationen till öknens bångstyriga lastdjur känns långsökt när vi befinner oss i den schweiziska kantonen Valais högt upp i ett snövitt och isblått glaciärlandskap. Marc förklarar den historiska kopplingen:

– Kamel är bara en i mängden av bergstoppar som araberna döpte när de färdades genom Saas-dalens via dåtidens handelsvägar. Andra efterlämnade arabiska benämningar är exempelvis Allalinhorn, som betyder källan.

Vid horisonten vandrar en vit molnslöja sakta västerut mot den distinkta toppen Steilhorn, bakom molnen rakt söderut ligger gränsen till Italien. Under och framför oss ligger en enorm vit glaciäräng.

– Följ i mina spår nu, det finns sprickor i glaciären precis här där istäcket börjar, säger Mark och svänger smidigt iväg.

Vi tar rygg på honom och följer med nedför den första korta branten och ut på den relativt flacka öppna vita ytan. Väl ute på själva glaciären är vi små varelser vars tid i denna högalpina terräng är lika vacker som riskfylld.

Mark stannar efter halva första delen av åket.

– Vet ni varför denna här öppna ytan heter Hohlaub?

Vi skakar på huvudena. Knappast någon arabkoppling. Laub betyder inte lavin i alla fall, väl?

– Sant, Laub betyder löv, svarar Mark.

Han forsätter och berättar:

– När träden, som växer på lägre höjd nedanför glaciärvidden där vi står, fäller sina löv på hösten, tar starka vindar med sig dem hit upp. Området blir då de höga lövens glaciäräng.

I dag ligger knappast några löv i vägen för skidorna. Vi åker vidare. Snön är vindpackad. Framför oss har molntäcket både nått Steilhorns topp och tillfälligt skymt solen. På vänster sida har vi nu bergsstugan Britanniahütte 3 030 meter över havet. Det är första stoppet för de som startar den berömda alpturen Haute-route från Zermatt. När de vaknar på morgonen har de sex dagars skidbestigning kvar till målet i franska Chamonix.

Vårt mål är ingen fransk skidmetropol, utan en schweizisk liten by vid namn Saas-Almagell - skyddet. Också det en namnrest från de handelsresande araberna. Saas-Almagell är tillsammans med Saas-Fee och Saas-Grund en av Saas-dalens tre skidorter.

Idén att boka en av de lokala bergsguiderna och pröva det klassiska offpiståket Mattmark ner mot Saas-Almagell fick vi dagen före av Martina Kumli, som arbetar på turistbyrån. Vi satt tillsammans och betraktade Saas-Fee inifrån den roterande topprestaurangen. Runt omkring oss ståtade flera toppar över 4 000 meter och mitt i liftsystemet låg Fee-glaciären som en skrovlig blå istunga. Pisterna ringlade sig ner i halvcirkel mot den lilla mysiga byn 1 700 fallhöjdsmeter under oss. Ett piståk här skulle alltså motsvara till exempel sju vändor i Hundfjället i Sälen.

Under den timma det tog för den roterande restaurangen att göra en komplett cirkel hann vi med lunch och samtal om både Saas-Fee och dess mer kända dalgranne. Knappt tio kilometer västerut - fågelvägen - i nästa dalgång Mattertal ligger nämligen storebror Zermatt med sin världskända pyramidtopp Matterhorn. Båda byarna är också medlemmar i GAST (Gemeinschaft autofreier Schweizer Tourismusorte) vilket innebär att små, närmast ljudlöst svischande elbilar sköter transporterna på bygatorna.

Från restaurangen såg vi också ett stort vitt orört snöfält bortanför Saas-Fees skidsystem. Kan man åka där?

– Min pappa har gjort det med bergsguide. Han pratar jämt om hur fantastisk skidåkningen och naturen var på väg ned mot Saas-Almagell, sade Martina.

De var de orden som fick oss vilja prova det klassiska offpiståket.

Vi kommer ner till ett brantare parti och tar höger under en blå vägg av is. Som en blåfrusen befästning ruvar glaciären ovanför oss på den vidsträckta klipphyllan.

– Stanna inte under isen, säger Mark med eftertryck.

– Här är Anacondan, säger han en stund senare då vi står vid en trång korridor mellan två klippor.

Vi ormar oss ned med god framgång. Under Anacondakorridoren börjar träden visa sig och vi fortsätter slingra oss nedför en till synes perfekt uthuggen skogskorridor.

– En stor lavin agerade skogshuggare här för ett par år sedan, berättar Mark.

Väl nere i Saas-Almagell följer vi längdskidåkningsspåren några hundra fallhöjdsmeter tills vi når bilvägen. Det är ett par timmar kvar till lunch. Mark brukar hinna med tre varianter av Mattmark och ett par åk inne i liftsystemet på en heldag, säger han.

– Det är faktiskt lika mycket skidåkning som en dag med helikopterskidåkning i Kanada, säger han.

Anders Wingqvist