En gudomlig resa genom Guatemala

Guden Maximón sitter i ett dunkelt rum och bolmar på en cigarett av märket Payaso, som han fått i offergåva. Den gudomliga träfiguren håller audiens i byn Santiago vid vulkansjön Lago de Atitlán i Guatemala. I det här området, i höglandet norr om Guatemala City, är mayaindianerna i majoritet och deras språk, hantverkstraditioner och gamla tro lever fortfarande kvar.

Resor. En skara män i vidbrättade westernhattar har samlats i huset där Maximón bor under ett års tid, som gäst hos en familj som gett upp allt yrkesliv för att ta hand om guden. Besökarna ber om lycka och välgång, och alla har med sig offergåvor – flaskor med rom, rökelsepinnar och cigaretter. Själva rökandet ordnas genom en suganordning inne i träfiguren och det ser verkligen realistiskt ut.

– Det är en stor ära att bli utvald som Maximóns värdfamilj, viskar Bronson Torres som är min följeslagare.

I ungefär 450 år har Maximón vårdats av Santa Cruz Cofrad’a, ett religiöst brödraskap. Medlemmarna turas om att ha guden i sitt hem, ett år var.

Maximón symboliserar förbindelsen mellan underjorden och himlen, och inspirationen till figuren kommer från tre olika håll: mayaguden Mam, Judas samt de första spanjorer som kom till området på 1500-talet.

– Erövrarna hade farliga vapen och förstörde kultplatser. För att skydda vulkanens ande lät byborna en träsnidare skapa en mask som liknade de spanska ansiktena. Ett ansikte lika fult som spanjorernas, borde väl ge kraft att jaga iväg dem? Masken sattes upp på en träpelare och fick kläder på sig. När spanjorerna så småningom kom till byn hävdade befolkningen att Maximón var en katolsk helgonbild, för sådana hade de också sett hos erövrarna från Europa, förklarar Bronson.

Det finns många andra exempel på hur de gamla mayagudarna har smält samman med katolska helgon. Så är till exempel jungfru Maria också vindguden Ik, medan aposteln Johannes är regnguden Cháak. Jesus alter ego är majsguden Yumkax, vilket är speciellt fint för enligt gammal mayatro så skapades människorna av just majs, efter ett par misslyckade försök med lera och trä.

Mayareligionen praktiseras fortfarande vid heliga gamla ruiner, men också i kyrkorna. Efter mässan stannar vissa besökare kvar för egna privata ceremonier, som ofta går ut på att tända ljus, placera dem i ett geometriskt mönster, och sedan flytta runt ljusen medan mayagudarna tillbeds.

– Mayareligionen existerar inte på nåder av kyrkan, utan tvärtom. Det är mayafolket i trakten som tillåter katolicismen här, förklarar Bronson.

Santiago Atitlán klättrar uppför en sluttning på sjöns södra sida och bara några kilometer från stranden reser sig tre vulkaner. Atitlán är högst med sina 3 557 meter, medan San Pedro och Tolimán båda når över 3 000 meter. Just denna dag är topparna insvepta i dimma som förstärker mystiken.

Santiago Atitlán är den största av byarna kring sjön, en ort med smala gränder, färgstark marknadsgata och ett idylliskt torg utanför kyrkan.

Men verkligheten har inte alltid varit så idyllisk. Inne i kyrkan påminner en minnestavla om traktens blodiga förflutna. Där mördade regeringssoldater den amerikanske katolske prästen Stanley Rother 1981. Nio år senare var det dags för nästa tragedi. Då samlades bybor på torget utanför kyrkan för att protestera mot att soldater från militärbasen hade härjat berusade i byn, brutit sig in i privata hem och varit våldsamma. Militären öppnade eld mot demonstrationen. 14 personer dödades, tre av dem barn, det yngsta tio år.

Åtskilliga familjer kring Lago de Atitlán har släktingar som blev offer för politiskt våld eller "försvann" under landets långa inbördeskrig, från 1960 och fram till 1996. Fröet till den politiska oron såddes 1954, då amerikanska CIA iscensatte en militärkupp i Guatemala. Det var efter att landets folkvalda politiker försökt genomföra en jordreform, bland annat för att minska amerikanskt ägda United Fruit Companys (nuvarande Chiquita) starka makt över Guatemalas näringsliv. Hård diktatur följde och uppemot 300 000 personer, de flesta av dem civila, dödades. Trakten kring Lago de Atitlán drabbades hårt.

I byarna kring sjön bär de flesta kvinnor traditionella och färgstarka mayadräkter, blusen huipil och den snäva ankellånga kjolen corté. Äldre män har långa shorts i hemvävda tyger och ofta westernhatt. Varje by har sina egna färger och mönster, de vävda tygerna visar symboler som kan spåras långt tillbaka till mayatraditionen, och i vissa byar är kvinnornas blusar översållade med broderade blommor och fåglar.

– Att väva tyget till en riktigt fin huipil och sedan brodera den kan ta flera månader, säger Nancy Lopez Perez, som sitter och väver i sitt hus i San Antonio, en av grannbyarna till Santiago.

Man skulle kunna tro att dräktskicket varit sig likt sedan Hedenhös, men så är det inte alls. De spanska erövrarna bestämde att varje by skulle ha en viss färg för att kunna hålla reda på sin i princip livegna arbetskraft. Men under inbördeskriget blev det ett problem att dräkterna kunde hjälpa till att identifiera människor.

– För att förvirra soldater och myndighetsrepresentanter bytte vissa byar färger, och satsade på nyanser som förknippades med andra orter. Då blev det svårare att leta rätt på personer som man trodde hjälpte gerillan.

Anna-Lena Stålnacke