Oslagbara norska skidäventyr

Pulka, slalom, bob, längdåkning och hotell som skriker idyll. Norska Lillehammer är så mycket mer än minnen från vinter-OS 1994.

Resor. Skidäventyret börjar i Oslo. Vi har just avverkat två soliga och intensiva dagar i den norska huvudstaden. Där har vi varvat god skidåkning både utför och på längden, med besök på gallerier, museer och nedslag på idel goda krogar och kaféer.

Övernattade gjorde vi på anrika Grand Hotel, mitt på paradgatan Karl Johann. Och i den norska huvudstaden är det löjligt enkelt att göra en skidutflykt. För oss var det bara att knalla ut på gatan efter frukosten, med skidkläderna, på för att ta spårvagnen direkt till Holmenkollen och Tryvann vinterpark. Från barmark nere i centrum till imponerande snömängd och suveräna spår på knappa halvtimmen.

Knappt tre timmars resa norrut med bil eller tåg ligger Lillehammer, där de olympiska spelen hölls 1994. I området finns fem orter, som ingår i Lillehammer Ski Resorts, och som erbjuder alpin åkning på alla destinationer med ett och samma liftkort. Vad sägs om över 90 backar, ett 50-tal liftar och närmare tolv mil i pistlängd? Dessutom bjuder regionen på hela 200 mil med välpreparerade längdskidspår. I januari och början av februari har anläggningarna lockpriser på både boende och liftkort.

Nu ska vi testa de långa pisterna i Hafjell, den maffiga fallhöjden i Kvitfjell och de vilda högfjällen i Gålå under några dagar.

Solen flödar även denna dag och det är vräkigt med snö i Hafjells väl skyddade system av pister i skogsterräng.

Det var i Hafjell som tävlingarna i slalom och storslalom hölls under spelen 1994. Lasse Kjus, den före detta tävlingsåkaren, har dessutom både egen racingskidskola och stockstuga på fjället.

Före OS i Lillehammer fanns här varken lift eller pist, utan allt byggdes i början av 1990-talet. Mitt ute bland pisterna ligger en gammal bondgård, med gul mangårdsbyggnad och röda uthus, som för att påminna om den levande jordbrukskultur som fortfarande finns i området.

När du väl åkt dig nöjd går det att pröva på bobåkningen i Olympiaparken, på andra sidan älven. Granne ligger Hunderfossen vinterpark, med ett skimrande ishotell, som bjuder på både katedral, isbar och tiotalet rum. Inte på långa vägar jämförbart med Jukkasjärvi, men ändå värt ett besök under stjärnklara vinterkvällar.

Vi väljer dock att fortsätta med längdskidåkning från Hafjellstoppen när liftarna har stängt, för att smaka på en liten del av det drygt 30 mil långa spårsystemet. På darriga ben glider vi sedan utför pisten, i stort sett ända fram till nattlogin på Nermo hotell som har drivits av samma familj i flera generationer. Middag blir det på Elgen nere i byn, som mer liknar ett bygdemuseum med murad öppen spis och gamla jordbruksredskap på väggarna. Här finns både ren, ripa och orre på menyn.

I Kvitfjell, där det varje säsong körs både störtlopp och super-G i World cup, är det glidavstånd från den lilla faluröda tågstationen till liften. Och bagaget kan du placera i liftkorgen framför dig på vägen upp till hotellet vid mellanstationen.

Hit söker sig både de riktigt duktiga skidåkarna, som vill ha svarta backar i mängd, och barnfamiljerna, som hellre väljer de snällare carvingpisterna på västsidan.

Kvitfjell är även en del av Peer Gynt Ski Region, som sträcker sig från Espedalen och Gålå i norr till Skeikampen i söder, med totalt 630 kilometer preparerade längdskidspår.

– Jag älskar variationen här i Kvitfjell, säger Anna Larsson från Göteborg med ett brett leende.

Hon pustar ut på Tyri-Hans skicafé efter åken, med en Ringnes pilsner och ölkorv.

Anna varvar pistjagandet med gott stakande i längdspåren.

– Det är ju bara att ta sittliften upp till toppstationen och sedan glida ut på fjällplatån, utan att behöva svettas i kämpiga uppförsbackar.

Hela familjen bor på Gudbrandsgard, mitt i pisten. Ett riktigt skidåkarhotell, där de alpina stjärnorna alltid huserar under World cup-tävlingarna, nu närmast i början av mars.

Här kan man smutta på en vintoddy framför öppna spisen efter skiddagen, för att sedan njuta av några längder i simbassängen och en "hot stone"-massage innan middagen.

I restaurangen är det gourmetmat med smak av Gudbrandsdalen. Vilda rätter med hjort, ren och älg som grund, där renfilén med rotfruktsmos och lingonsås är en av höjdarna.

Och det bästa av allt är att vara först ut i systemet nästa morgon, med den nypistade Olympiabacken i blickfång.

Gålå, som ligger i början av Gudbrandsdalen, blir vårt nästa stopp. Efter knappt två timmar i sakta mak med bilen når vi den lilla fjällbyn med vildmarkskänsla. Här finns ett fantastiskt spårsystem för tur- och längdskidåkning.

Vi bor på Wadahls högfjällshotell, som mer liknar ett klassiskt alphotell, och allt bara skriker idyll. Snötyngda granar, timrade små stugor och gamla fäbodar.

Backarna är inte heller att förakta, med utförsåkningen på Valsfjellet som absoluta höjdpunkt. Från den närmare 1 200 meter höga toppen kan vi se ut över Jotunheimens och Rondanes högalpina sockertoppar.

När eftermiddagen blir afton testar vi kälkåkning i en av de elbelysta pisterna, utrustade med pannlampor och hjälmar. Trots en blå, snäll pist går det fort som attan.

– Det är inga svårigheter att komma upp i hastigheter på 60 till 70 kilometer i timmen, berättar liftskötaren.

Det blir en sen middag på Gålå högfjällshotell, efter ett bad i utomhuspoolen under klar stjärnhimmel. Det bjuds på klassiskt buffébord med torkat och rökt kött av lamm, vilt och fågel samt lax och röding i alla de former.

Tidigt nästa morgon, före frukost, tar vi en tur på längden. Det är kallt och klart. Termometern visar på minus 18 grader och solen börjar så sakta att ge sig till känna.

Vi glider sakta fram i de nypreparerade skidspåren, med rimfrost i både hår och ögonbryn. Kropp och själ får sakta vakna till liv inför ännu en dag i snöriket.

Cenneth Sparby/Respress