Linnéa är ambassadör för blodgivning
Linnéa Renholm Persson får inte lämna blod själv. Men hon har 168 blodgivare att tacka för att hon är frisk.
Bildmaterial
Linnéa Renholm Persson vill att fler ska bli blodgivare. Själv har hon blodgivare att tacka för att hon kunde ta sig igenom en svår sjukdom.
SKÅNE. Högt uppe på bröstkorgen har Linnéa Renholm Persson tatuerat in två svalor för att täcka ärren som hon fick när hon gick igenom behandlingen. Men de finns där också som symboliska bilder för ett nytt liv.
För det är där hon är nu. I sitt nya liv. Livet efter sjukdomen. Även om hon vet att hon aldrig kommer att få en fullständigt garanterad friskförklaring.
Linnéa var elva år när hon blev sjuk. Fast det tog ett tag innan hon och föräldrarna förstod.
– Visst, jag hade mycket förkylningar, men det var ju inget konstigt med det. Och så fick jag blåmärken, men det får man ju som klumpig elvaåring på väg in i puberteten, säger Linnéa.
Det var först när mormor fick se blåmärkena som det blev fart.
– Jag träffade inte mormor så ofta så hon såg det väl med andra ögon och sa bara ”du ska till doktorn”.
Så fick det bli. Linnéa och föräldrarna åkte till Lund. Tog blodprover med ett par veckors mellanrum och så en benmärgsundersökning.
Efter den fick hon diagnosen – myeloisk leukemi.
– Jag hade ju hört ordet cancer, men mest rädd blev jag för att mina föräldrar blev så ledsna, säger Linnéa.
– Jag tänkte aldrig att jag skulle dö. Jag ringde till en kompis när jag hade fått diagnosen och sa ”jag ska bli frisk”. Det var ett barns naivitet.
Själv började hon gråta för en helt annan sak.
– Det var när doktorn sa att jag skulle tappa håret under behandlingen.
– Men sen visade det ju sig att det där med håret var det minsta problemet i sammanhanget...
Cellgiftsbehandlingar och blodtransfusioner pågick under ett halvår.
– Värst var den fysiska smärtan, säger Linnéa.
– Sedan var ovissheten jobbig. I början svarade jag inte på behandlingen.
Men till sist kunde läkarna konstatera att sjukdomen gett med sig.
I‑dag, sju år senare, lever Linnéa med vetskapen att återfallsrisken är minimal.
Sjukdomen har också gett henne en annan syn på livet.
– Det här låter som en klyscha, men man uppskattar de små sakerna i livet på ett annat sätt. Och sjukdomen har på sitt sätt gjort mig till den person jag är idag. Jag fick ju andra prioriteringar än mina jämnåriga kompisar under de där åren.
– Man kan nog säga att jag blivit lite äldre inombords. En gammal själ i en ung kropp, säger Linnéa och skrattar.
Numera jobbar hon ”med allt möjligt”, men det är musiken som är det stora i hennes liv. Hon är sångerska i metalbandet Sins in vain (www.myspace.com/sinsinvain).
– Det är skitkul! Vi har precis blivit signade av bolag och på Helsingborgsfestivalen ska vi spela mellan Soilwork och Volbeat. Det är en ära.
Dessutom är hon ambassadör för blodgivning. Efter att själv fått hjälp från 168 blodgivare vill hon ”ge tillbaka något”. Hon har redan figurerat i en reklamkampanj och mer lär komma.
– Det är rätt svårt att locka nya blodgivare. Många tycker att det är en bra idé, men har svårt att hitta tid att komma iväg. Men som tjej lämnar man blod en gång var fjärde månad och det tar en halvtimme varje gång.
Själv kommer Linnéa aldrig att få lämna blod. Sjukdomen gör det omöjligt.
– Det är en stor sorg för mig. Men jag får försöka få andra att ge i‑stället. Jag brukar säga till mina närmaste ”gör det för min skull, då blir jag så himla glad”.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus