En avhoppares berättelse
För 17 år sedan gick Margaretha Sturesson och hennes familj med Kristet Center Syd i Höör. I november 2005 slussades hon i på akuten efter ett självmordsförsök. Nu kommer hennes bok om mardrömsåren i sektens våld.
Bildmaterial
Nu kommer Margaretha Sturessons bok om mardrömsåren i Kristet Center Syd.
KLIPPAN. — Det finns en dikt, "För att man ska kunna flyga måste modet vara lite större än rädslan". I mitt fall var modet större.
Margaretha Sturesson sitter i soffan, mycket smal, och med fast klarblå blick. Hon berättar hur hon lät sig manipuleras av ledarna i Kristet Center Syd. Lät dem med psykiskt och fysiskt våld försöka driva ut "demoner" som "var till skada för hela församlingen".
Hon var biträdande rektor i församlingens skola. Vid ett tillfälle försvarade hon i tv kritik från avhoppare mot KCS:s sätt att bedriva skolverksamhet.
— Det kändes inte helt genuint. Jag hade börjat tvivla, men lojaliteten mot församlingen var större än tvivlet.
Hon led av ryggsmärtor som blev allt värre. Blev rullstolsburen. Trots detta, berättar hon, kastades hon ner på golvet, medan andra församlingsmedlemmar hårdhänt skulle driva ut demonerna.
— Jag har alltid haft en trygg barnatro, men nu var det så många obekanta ord. "Demoner", "handpåläggning", "befrielseprocess"...
Hon mådde allt sämre och började skada sig själv, alltmedan den psykiska och fysiska mobbningen fortsatte. Margarethas man, som redan trätt ur församlingen, såg hennes desperata tillstånd.
— Han sa att antingen lämnade jag församlingen, eller också lämnade han mig. Då hade jag redan gjort mitt val, att lämna KCS. Samtidigt var jag så rädd. Jag försökte begå självmord, men lyckades ringa ambulans innan jag förblödde.
På psyket i Ängelholm inleddes den långa resan tillbaka. Som terapi började hon skriva ner sin berättelse, utan tanke på någon bok. Men så fick hon ut journalerna, och insåg att hon skulle kunna hjälpa andra.
— Det svåraste är att stå ut med skammen. Att jag lät det hända, att jag skadade andra. Därför är de flesta avhoppare tysta.
I dag lever hon ett bra liv, har nytt jobb som verksamhetsutvecklare i Åstorps kommun, men får regelbundet psykologstöd.
— Jag har fortfarande mardrömmar varje natt. Det kommer jag nog att få leva med hela livet.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus