Heta känslor i virrigt Strasbourg

EU-parlamentet i Strasbourg har fullt drag inför EU-valet och är en tummelplats för både politiker och media i en vecka. Sedan återvänder hela cirkusen till Bryssel och många tycker att administrationen i Strasbourg är en onödig blindtarm. Tidningen har känt på pulsen i huset och tagit rygg på svenska parlamentariker.

STRASBOURG. Sedan flera hundra år tillbaka har franska Strasbourg växlat mellan att tillhöra antingen Tyskland eller Frankrike, och ses som en perfekt symbol för fred och samarbete i Europa. Det var tanken när EU fick en andra lunga vid sidan av administrationen i Bryssel.

Den välmenande symboliken är dock på väg att smulas sönder av irriterade parlamentariker. Varje månad tvingas åtskilliga politiker, samt deras assistenter och politiskt sakkunniga, att lämna huvudkontoret i den belgiska huvudstaden för en veckas tjänstgöring i unionens parlamentsbyggnad i Strasbourg.

– Det är ganska korkat organiserat, vi har ju redan allt som vi behöver i Bryssel, säger EU-parlamentariker Lena Ek (C).

– Förutom onödiga koldioxidutsläpp kostar det även en massa pengar att slussa hit så många personer. Du ser ju också vilka dåliga arbetsvillkor vi har, säger hon och sveper med handen över sitt trånga arbetsrum på drygt 10 kvadratmeter.

Här samsas fyra personer i Centerpartiets stab om utrymmet, och luften blir lätt kvalmig. Med ett nalkande EU-val stiger dessutom arbetstempot och temperaturen ytterligare. Journalister från hela världen har vallfärdat till parlamentet för att ta pulsen på valupptakten och ringa in parlamentarikernas olika hjärtefrågor.

– Den här Strasbourg-veckan är smått galen jämfört med andra veckor, det är en enorm skillnad med uppmärksamhet från media, säger Lena Ek som har sin agenda fullklottrad med planerade intervjuer.

Det krävs tillstånd att överhuvudtaget få ett samtal med personer som har jobbanknytning till EU. Och jakten efter ett bemyndigande är nästan lika tidskrävande som mödan att hitta engelsktalande personer som kan guida rätt.

I de långa korridorerna fladdrar strikt dressade politiker förbi i en strid ström och med journalister från hela Europa i släptåg. EU-utvidgningen österut har satt sina spår i huset och längs väggarna studsar röster på många olika språk. De otaliga korridorerna går in i varandra och fortsätter över luftbroar, våning efter våning.

– Det är ett förvirrande hus och det tar tid att lära sig allt, säger Bengt Öman som jobbar som usher, en slags vaktmästare de lux som sköter markservicen i den stora plenumsalen.

Han säger sig behärska franska, tyska, engelska, de nordiska språken samt hjälplig holländska. I arbetsuppgifterna ingår bland annat att förbereda och distribuera olika dokument som röstlistor till parlamentarikerna. Vid förhandlingar ser han även till att alla meddelanden mellan assistenter och ledamöter når fram.

– Jag har sett och mött alla tunga politiker i hela världen, det är rätt så häftigt. Men ibland kan det vara mördande tråkigt, till exempel när det är sega budgetdebatter som diskuteras i detalj.

Bengt Öman får en hemlighetsfull blick på frågan om hur han och 130 usher-kollegor i parlamentet hanterar eventuella bråkmakare som kanske vill sabotera förhandlingar i plenumsalen.

– Visst kan det bli incidenter och visst kan jag knyta en näve. Men vi får tyvärr inte prata med media om sådana frågor. Du vet, säkerhetsaspekten.

I en annan del av byggnaden försöker en smått stressad Jan Andersson (S), EU-parlamentariker från Helsingborg, och hans pressekreterare att pussla ihop sitt schema. Tidigare i veckan har han inför parlamentet bland annat talat om jobbfrågan och kritiserat ministerrådet för dess hantering av den ekonomiska krisen.

– Mitt liv som parlamentariker handlar bara om jobb, mat och sömn. Men jobbet är också min hobby, säger Jan Andersson som inte håller tillbaka sin kärlek för makt.

– Jag är en tävlingsmänniska och älskar det inflytande jag har, att kunna driva igenom så många av mina egna frågor som möjligt. Varför ska man annars sitta här?

Efter närmare 15 år som verksam inom Europapolitiken gör han sin allra sista vecka som parlamentariker. Han anser att EU som organisation, framförallt parlamentet, har blivit mer effektiv och mindre vildvuxen på senare år. Ett problem är dock det ljumma intresset för att rösta i det kommande valet. Undersökningar visar att allmänheten inte delar samma entusiasm som politikerna, och tycker inte sällan att unionen är en främmande och avlägsen apparat.

– En del säger till exempel att de inte vet skillnaden mellan kommission och parlament. Men för jösse namn, hur många vet egentligen skillnaden mellan regering och riksdag, eller ens antalet riksdagsledamöter?

– I Sverige går man ändå och röstar på grund av personliga värderingar, eller enskilda frågor som man är intresserad av. EU-valet handlar om precis samma sak, säger Jan Andersson.

Hans bild är att de svenska, engelska och tyska ledamöterna generellt har både högre närvaro och aktivitet i parlamentet. Samtidigt anses det vara lite si och så med exempelvis de italienska ledamöternas pliktkänsla.

– Det som gör mig jävligt upprörd är att den italienska fascisten Alexandra Mussolini, barnbarn till den forne diktatorn Benito Mussolini, fortfarande sitter i EU-parlamentet, säger Lena Ek.

Jan Anderssons mobiltelefon plingar till, han ursäktar sig och suckar lätt när han inser att han har fler än 20 olästa meddelanden i telefonen. Vid en av de otaliga hissarna i byggnaden måste även Jan Andersson tänka till för att hitta i nystanet av korridorer.

Han stegar hastigt iväg för en pratstund med EU-kommissionär Margot Wallström som för dagen är ilsken som ett bi. Hon tycker att hon har blivit rejält misstolkad i en färsk artikel i Aftonbladet, där hon används som ett slagträ mot Mona Sahlin, och viftar frenetiskt med en kopia av texten. Jan Andersson nickar förstående och berättar för henne, att han i sin blogg har försökt att nyansera tidningens påstådda övertramp.

Efter det korta och intensiva mötet försöker Jan Andersson få kontakt med sin pressekreterare, för en ny uppdatering om vad som står på tur för resten av hans allra sista dag som EU-parlamentariker.

– Jag känner en blandning av vemod och lättnad. Jag kommer att sakna pulsen och jobbet, samtidigt vet jag hur krävande det är.

Albert Capuder albert.capuder@hd.se042-489 91 08