Flyktingbarn satta på undantag
Personalen på de tillfälliga boendena i Malmö gör sitt yttersta för att ta hand om alla unga flyktingar som anländer till staden. Men det råder akut platsbrist. Tillfälliga lösningar gör att kvalitén på mottagandet blir lidande, samtidigt som fler fortsätter att anlända.
Bildmaterial
Klockan är strax efter 14. I ett av rummen på transitboendet Humania i Malmö ligger en Afghansk pojke och vilar. Han är sjuk och mår dåligt. De flesta av de andra 19 barn som bor här, medan de väntar på att en kommun ska ta emot dem, tittar på tv i vardagsrummet eller är och badar.
Det påminner om en fritidsgård. Pingisrum, tv, musik och tv-spel tillhör vardagen för de barn och ungdomar som bor tillfälligt på transitboendet Humania i Malmö.
Behandlingsassistent Niloufar Rastegar och sektionschef Stefan Berseus på väg upp till boendena Duvan och Tempo på tredje våning. Det är intensiva dagar. Fullbelagda boenden och varje dygn nya samtal från Migrationsverket om att fler ska tas om hand. Trots situationen vittnar båda om glädje och hopp. "Många av dem har rest över hela världen, de är oerhört drivna ungdomar", säger Stefan Berseus.
Killarna samlas ofta i sofforna framför teven i det stora vardagsrummet för att titta på film.
"Vissa killar har svårt att prata om vad de upplevt, då kan det funka bättra att måla", berättar Niloufar Rastegar. Teckningen beskriver en av pojkarnas resa från Afghanistan till Malmö. Gömda under lastbilssläpet försöker han och några andra ta sig in i Grekland. Bakom dem står gränspolisen.
Lång väntan. Bristen på kommuner som vill ta emot flyktingbarnen under tiden asylutredningen pågår gör att de får stanna upp till fyra månader i boenden som var tänkta att ha de inneboende mindre än en vecka. "Vi är överbelastade, det fattas utrymme och vi tvingas ta in ny personal, allt det gör det tuffare för barnen", säger Niloufar Rastegan.
I jämförelse med rummen på Humania, Duvan och Tempo är boendet trängre och mer sparsmakat i de tvåvåningsbaracker i Västra hamnen som sedan i mitten av juni används som tillfälligt boende för ensamkommande flyktingbarn.
Behandlingsassistenten Niloufar Rastegar på boendet Humania pratar persiska, vilket är väldigt likt dari som de flesta av de afghanska pojkarna pratar.
Detta har hänt
Antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige har ökat kraftigt de senaste månaderna. Fyra ankomstkommuner, Malmö, Sigtuna, Solna och Mölndal ska ta hand om dem under de första dagarna i Sverige. Sedan ska de slussas vidare ut till kommuner medan deras asylärende prövas. Men bristen på platser ute i kommunerna gör att de nu spenderar så länge som upp till fyra månader i transitboenden. Det råder stor platsbrist i mottagarkommunerna, främst i Malmö.
Läs tidigare artiklar på hd.se
Unga asylsökande
Totalt väntar 307 ungdomar i transitboenden på att få en anvisning i en kommun.
Hittills i år har 1159 ungdomar sökt asyl i Sverige.
Cirka 75 procent är killar.
8 av 10 är mellan 15 -18 år.
De flesta kommer från Afghanistan, Somalia och Irak.
Drygt 6 av 10 får uppehållstillstånd. Statistiken släpar efter, men väntas stiga något.
Så kallade "ankarbarn" förekommer stundtals i debatten. Begreppet syftar på att en familj först skickar ett barn som söker asyl och sedan själva kommer efter. Enligt Migrationsverket resulterar mellan tio och tjugo procent av asylärenden för unga i ett anknytningsärende för en familjemedlem.
Källa: Migrationsverket
MALMÖ. – Du fattar inte hur så unga, så trasiga livshistorier kan fortsätta, säger Niloufar Rastegar.
Hon är behandlingsassistent på Humania, ett av fem boenden för ensamkommande flyktingbarn som finns i Malmö.
Här bor det tjugo personer, samma antal som på Duvan och Tempo två våningar upp i samma byggnad. Det är fullt. Nästan alla är killar mellan 15 och 18 år från Afghanistan. Några är från Somalia.
Det är en vanlig dag på transitboendet. Antalet personer under 18 år som söker asyl i Sverige har ökat varje år sedan 2006. Men de senaste månaderna har det kommit långt fler än vad någon kunde ha anat. Situationen för de fyra ankomstkommunerna beskrivs som ohållbar. Och i Malmö är läget värst.
– Det här är en behovsverksamhet, kommer det fler måste ju fler platser fram. Nu har vi snart gjort allt vi kan, säger Anna-Karin Wennerström Glans, sektionschef på Humania.
Vi träffar henne när hon besöker boendet i Västra hamnen. Längan med tvåvåningsbaracker, som tidigare huserat studenter, används sedan början av juni som tillfälligt boende för flyktingbarnen i väntan på att någon kommun ska ta emot dem.
En väntan som egentligen ska ta dagar, men nu tar månader, upp till fyra.
De trånga, varma och sparsamt inredda modulerna skiljer sig från de luftiga, hemtrevliga miljöerna på Humania, Duvan och Tempo.
– Det är ett tak över huvudet så att de klarar hygien och mat. Men utöver det, stödet, psykologhjälpen... det är det som blir lidande.
– Ska Sverige ha en politik där vi tar emot dessa barn måste vi också kunna ta hand om dem, säger hon.
Tillbaka på boendet Humania.
I hallen finns en anslagstavla med olika aktiviteter. Svenskundervisning på förmiddagarna, simning efter lunch, grillning på kvällen.
– De gäller att hålla dem aktiverade. Upp tidigt och igång direkt, säger behandlingsassistenten Niloufar Rastegar.
Av erfarenhet har personalen lärt sig. Utan rutiner och saker att göra blir det lätt att killarna stannar uppe länge. Och det är på nätterna tankarna och minnena vaknar till liv. Nilofar Rastegar berättar om splittrade familjer, traumatiska upplevelser, förföljelse och ovisshet. Killarna själva vill inte prata med oss.
De bor tillsammans två och två eller i rum med fem. I anslutning till hallen finns ett stort allrum med tv, soffor och bord. Bredvid ligger köket. En lektionssal, ett tv-spels- och pingisrum finns också.
– Humöret är viktigt. Är en av killarna ledsen smittar det av sig på de andra, men det fungerar också på det omvända sättet, säger hon.
Att nästan alla som kommer är killar förklarar Niloufar Rastegar med att det är de som har störst chans att klara sig, att först överleva resan, för att sedan skaffa ett jobb och förhoppningsvis ett bättre liv.
– Vanligast är att de kommer med lastbil. De själva eller familjen betalar en människosmugglare som ska ta de till Europa. Ibland vet de inte ens vilket land de hamnar i, fortsätter hon.
Resan kostar allt från 1 000 till 4 000 amerikanska dollar, beroende på hur resan går till. Under sätet i en lastbil kostar mer, på eller under släpet mindre, men då är också risken att åka fast eller ramla av större.
– Flera har berättat om hur resan gått genom Turkiet, Grekland, Italien, ibland har de fått vänta i något rum i veckor innan smugglaren får tillfälle att ta dem vidare, säger hon.
Och varje dygn dyker det upp fler.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus