Där kroppen blir till aska
Bredvid ugnarna på krematoriet är det svårt att inte låta sig överväldigas av det som verkligen händer runt en.
Bildmaterial
Efter kremeringen ska askan tas om hand. Anders Nilsson rakar noga ur ugnen innan nästa kremering påbörjas.
Allt som inte förbränns, till exempel olika implantat, sparas och begravs på särskild plats på kyrkogården.
Den varma askan ställs på svalning innan den bearbetas och hälls i urnan. En keramikplarra följer med under hela processen för att garantera identiteten.
SKÅNE. För oss som aldrig tidigare varit i miljön är det en stark upplevelse att vandra omkring bland kistor med döda människor till det dova ljudet av elden som förvandlar kroppen till gas och benen till aska.
För Anders Nilsson som är krematorievaktmästare är det ett jobb.
— Även om det inte känns konstigt att arbeta med kremering är det viktigt att man inte glömmer vad man håller på med, säger han. Vi arbetar alltid på ett etiskt korrekt sätt.
Utgångspunkten är att de döda behandlas med respekt och värdighet — även sedan bara askan återstår.
— Allt som sker här ska kunna ses av anhöriga utan att de tar anstöt.
Anders Nilsson hämtar en ny kista från kylrummet. Den är av enklaste modell. Byggd av spånplattor.
— Den används när man till exempel vill ha ceremonin efter kremeringen.
Kistan som står på en liten vagn, kallad katafalk, ställs tillrätta framför en av krematoriets två ugnar.
Anders Nilsson sätter fingret på den tryckkänsliga datorskärm som är kontrollpanel för hela processen. Därefter tar automatiken över.
Ugnen öppnas och det dova ljudet från elden blir markant. Strålningsvärmen från den över 1 000 grader varma ugnen når en bra bit ut i rummet när kistan långsamt förs in i elden. Den är behandlad för att inte börja brinna direkt. Ingen rök tränger ut. Ingen lukt tränger ut.
— Nu har vi byggt in extra säkerhet vid inlastningen. Vi vill ju inte riskera att skada oss.
Den gamla benämningen likbränning känns oerhört avlägsen i de nästan poetiskt vackra lokalerna. Golvet för tankarna till ett skeppsgolv på en lyxkryssare. Ugnarna liknar de klassiska ångmaskinerna som varit många pojkar drömleksak i över 50 år. I taket hänger en tänd kristallkrona.
Anders Nilsson har nära till leende och skratt och skickar ännu en fördom till de sälla jaktmarkerna.
— Pappa arbetade här så jag har varit med sedan späd ålder, berättar han.
Han tar en lång raka och börjar dra ut varm aska ur ugnen. Det går fort och hästsvansen hoppar på hans breda rygg.
— Det är viktigt att man får med allt, säger han.
Speciellt den lilla keramikbrickan som med sitt unika nummer garanterar att rätt aska kommer i rätt urna.
Men innan den kan läggas i urnan ska askan svalna och därefter beredas. Den ska också finfördelas i en särskild kvarn som kallas askberedare.
Innan dess är det viktigt att ta bort sådana saker som inte förbränts. Till exempel höftledsimplantat i titan.
— De samlar vi och sedan begraver vi dem särskilt. I Danmark återvinns den värdefulla metallen. Det är konstigt att inte vi också har den ordningen.
På krematoriet finns ett litet glasat utrymme där anhöriga kan övervaka hela förloppet.
— Det är inte så ofta de vill det.
Ovanför ligger ceremonisalarna och en gammal hydraulisk hiss sänker kistorna direkt ner i krematoriet efter att begravningsgästerna lämnat.
— Förr fick det avsluta själva ceremonin men då svimmade tanterna.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus