"I fem dagar låg jag inklämd under lastbilen"
I Vellinge vill man inte ta emot flyktingbarn. I Teckomatorp är det lugnare, här bor Rahmat, Aziz-Ullah, Homayon, Mohsen och 31 andra barn från Afghanistan och Somalia.
Bildmaterial
16-årige Rahmat har aldrig gått i skolan. Han längtar efter att utbilda sig.
Flyktingbarnen Homayon, Mohsen, Aziz-Ullah och Rahmat bor i ett gammalt hotell i Teckomatorp i väntan på att någon kommun vill ta emot dem. Under tiden utreder Migrationsverket om de ska få uppehållstillstånd i Sverige.
Teckomatorp. Flyktingbarnen bor i Villa Mariestén i utkanten av Teckomatorp sedan tre veckor tillbaka. Vid ett informationsmöte på orten dök ett 30-tal bybor upp. Diskussionen var lugn om vad flyktingboendet innebär.
Kommunalrådet Karl-Erik Kruse (S) har varit upprörd för att kommunen inte informerats i förväg. Men Svalövs kommun gör nu allt för att det ska fungera så bra som möjligt. Transitboendet för flyktingarna drivs av privata företaget Attendo.
Rahmat, Aziz-Ullah, Homayon och Mohsen är 16-17 år gamla och kommer från Afghanistan. De fördriver tiden med att spela fotboll, titta på TV, lyssna på musik och spela på ett litet biljardbord som står i en korridor. Snart ska man få dit en lärare och komma igång med en del skolundervisning.
Ungdomarna har en dramatisk tid bakom sig och när man ber dem berätta väcks känslorna till liv. De är alla föräldralösa.
— Kriget spred sig till min lilla by för ett och ett halvt år sedan. Mina föräldrar mördades och de brände ner alla hus, jag tror det var talibanerna. Mina två bröder försvann, jag vet inte om de lever, säger 16-årige Mohsen.
En moster räddade honom och han fick bo hos henne i en annan by. Men hennes man var aggressiv och slog honom. Mostern betalade då för att han skulle få hjälp att fly från Afghanistan.
17-åriga Homayon berättar om hur hans flykt gick till. Först var han 4-5 månader i grannlandet Iran, men där var ingen som tog hand om barnen. Han och fyra andra barn flydde vidare till Turkiet.
— Vi vandrade över bergen, gömde oss på dagen och gick på nätterna. Det var kallt, säger han.
Från Turkiet tog de sig med båt till Grekland.
— Jag hade aldrig tidigare varit på havet. Det var en liten båt, vi var fyra stycken och fick ro mycket. Ibland var havet oroligt och en natt flöt ett lik från en av de andra båtarna förbi oss i havet. Vi såg delfiner och blev jätterädda för vi trodde det var hajar, säger Homayon.
Den värsta etappen var från Grekland till Italien. Homayon och några andra barn låg på bräder som var fastspända på några balkar under en lastbil.
— Jag låg inklämd där i fem dagar utan mat och dryck, bland annat när bilen var på en färja. Ett av barnen bredvid mig dog.
De vet inte så mycket om Sverige, men fick av dem som hjälpte dem med flykten veta att det var ett bra land.
— Jag har hört att här kan man vara trygg och få möjlighet att gå i skolan. Hittills har vi fått ett väldigt bra bemötande från alla vi träffat och jag är väldigt tacksam över att få vara här, säger Mohsen.
16-årige Rahmat har aldrig gått i skolan.
— Jag längtar efter att utbilda mig, men vet inte vad jag vill bli, säger han.
Aziz-Ullahs dröm är att bli läkare och Mohsen vill bli fotbollsproffs. Han har redan bildat ett lag på flyktingboendet.
Kommentarer