Att leva på ändå – utan Gösta
Fem år har gått men Gösta är fortfarande nio år, tio månader och sex dagar. Som han var den 26 december 2004 när tsunamin slog in över Khao Lak.
Bildmaterial
Ann Hagéus och förlorade sin nioårige son Gösta i tsunamin för fem år sedan.
Stockholm. Ann Hagéus bär på ett osynligt sorgband. Men hon önskar att det syntes, så att människor hon möter förstår.
På väggen i hennes röda hus i Täby hänger ett fotografi av henne och hennes tre barn. Där är Julius, elva år och Karin, fyra år. Men det var många år sedan, i dag har de hunnit bli fem år äldre båda två. Tätt intill sin mamma står nioårige Gösta med armen runt hennes midja.
Den 26 december 2004 är det vindstilla i Khao Lak och solen skiner från en klarblå himmel. Det är den sista dagen på semestern. Taxin är beställd och väskorna packade. Men än finns tid. Julius och Gösta skuttar i förväg till stranden. Fyraåriga Karin kämpar ivrigt för att komma i kapp. Ann Hagéus kommer efter.
Pojkarna blir förvånade när vattnet plötsligt drar sig tillbaka, som vid en kraftig ebb. Vid horisonten ser Ann hur orörliga bruna klippor har rest sig ur havet. Någon ropar att en våg är på väg och människorna på stranden börjar flytta på solstolarna för att de inte ska bli blöta.
Plötsligt står barnens pappa Bertil där och skriker åt dem att springa. Utan att veta vad de flyr från springer de.
– Det är sista gången jag ser Gösta. Jag ser hur han springer bredvid mig och tittar lite oroligt på mig, ungefär som ”vad är det som händer?”.
Sedan träffas hon av vågen och kastas i väg. Vågens kraft får Bertil att tappa Karin som han har under armen, men i sista stund lyckas han få tag i hennes vida, virvlande klänning. De överlever alla tre, liksom Julius. Men Gösta är borta.
– Det dröjer inte länge förrän jag förstår att han faktiskt är borta, den känslan var så stark. Även om förnuftet sade att han kunde ha klarat sig.
Fyra månader senare identifieras Gösta och får komma hem till Sverige, i en kista draperad med svenska flaggan.
Gösta, som älskade Pippi när han var liten. Som gick med tofsar i håret på dagis och inte lät sig styras in i roller. Gösta som lät sin lillasyster vinna alla brottningsmatcher och som hängde ihop med sin bror som ler och långhalm.
– Man brukar säga att det blir lättare med tiden och att tiden läker alla sår. Men den stora sorgen i det är att han förs längre och längre bak och tar mindre och mindre plats, säger hon.
– I början var han så närvarande, men nu är det fem år sedan och han är fortfarande bara nio år.
Sorgen kommer när hon minst anar det. Den kan väckas av en melodi ur Shrek, eller av musik hon lyssnade på när Gösta låg i hennes mage. Ann Hagéus har lärt sig att förhålla sig till sorgen, att låta den komma när den kommer. Men hon tillåter sig också att vara glad, utan att ha dåligt samvete.
– Det är viktigt för barnen att se att man faktiskt fixar det här. Vi pratar jättemycket om Gösta. För Karin har Gösta blivit som Alfons låtsaskamrat Mållgan på något sätt. Han är med hela tiden.
Nyligen kom Anns bok ”Att leva på ändå” ut. Den handlar inte i första hand om tsunamin, utan om att förlora ett barn.
– Sorgen är så stor att man skulle vilja berätta för hela världen om sin förtvivlan. Det här kanske är ett sätt att göra det och tala om hur mycket man saknar honom, om hur man längtar och hur för djävligt det är, förklarar hon.
Samtidigt handlar den om att acceptera sin situation. Och att leva på ändå. TT
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus