Oro under ytan i Thailand - fem år efter tsunamin
Fem år efteråt är tsunamikatastrofen gömd – men inte glömd – i Thailands
turistparadis. Hotellen och solparasollen står tätare än någonsin. Men oron
finns där. "Om det går ett larm märker du att det sitter i", säger
Thailandssvenskarna Sigge och Maggan Hall.
Bildmaterial
Varningsskyltar i platta strandområden, som här i Kamala på Phuket, ingår numera i Thailands skyddssystem mot tsunamier.
En prydlig gränd i det återuppbyggda Ton Sai på Phi Phi Don.
Sigge Hall på uteplatsen vid det lilla hus i Kamala han och Maggan tillbringar vinterhalvåren i.
Maria Kiesby på skolgården till hennes svenska skola Winfy i Kamala.
Bakgrund: Politiskt efterspel
* När medierna redan hade mängder av reportrar på väg till Sydostasien stod den svenska statsapparaten och stampade. Den senfärdiga reaktionen från myndigheter på möjligheten att svenska medborgare kunde ha drabbats av tsunamin fick ett förbittrat politiskt efterspel.
* I skottgluggen stod utrikesminister Laila Freivalds, som var på teater på kvällen annandag jul 2004 när katastrofen drabbat Sydostasien och inte följde nyhetsflödet. Men också andra ministrar och tjänstemän på UD och statsrådsberedningen tog för lätt på saken, eller informerade sig inte.
* Efter Katastrofkommissionens mycket kritiska rapport den 1 december 2005 hördes borgerliga krav på misstroendevotum mot regeringen. Statsminister Göran Persson pekades ut som övergripande ansvarig. Men även Freivalds och kabinettssekreterare Hans Dahlgren med flera risades.
* I fokus stod också Lars Danielsson, Perssons ansvarige statssekreterare. Många frågetecken höjdes om vad han egentligen sysslat med på annandagen och om han verkligen varit i kontakt med Dahlgren, vilket denne förnekade.
* I maj 2006, och efter kritik av JO, steg slutligen Danielsson åt sidan. Då hade Freivalds redan slutat, i mars – officiellt på grund av agerandet med Muhammedkarikatyrerna. I vilket fall som helst lättade trycket på regeringen.
Svenska katastrofer
Med 543 döda svenskar var tsunamin i Asien 2004 en av Sveriges värsta katastrofer någonsin, även om de asiatiska offren var mångfalt fler.
Några andra historiska svenska katastrofer:
När Estonia förliste den 28 september 1994 omkom totalt 852 personer, varav 501 svenskar.
I krigstid är det största antalet dödade svenskar vid ett och samma tillfälle cirka 7 000 stupade i slaget vid Poltava i nuvarande Ukraina den 28 juni 1709. Det värsta slaget på svensk mark är slaget vid Lund den 4 december 1676 då cirka 4 000 svenskar och 5 000 danskar dödades.
Den värsta krigskatastrofen utöver rena krigshandlingar inträffade den 1–13 januari 1719, då omkring 3 000 soldater dukade under av kyla och hårt väder under general Carl Gustaf Armfelts återmarsch från Norge över Jämtlandsfjällen.
De allra högsta dödstalen i svensk historia härrör från epidemier, svält och nödår. 1917–1918 dog 36 400 svenskar i den senaste stora epidemin, spanska sjukan.
Värst av allt var digerdöden 1347–1350. Då beräknas 200 000 svenskar ha dött – av en total befolkning på ungefär 500 000.
Tsunamikatastrofen minut för minut
1.58 svensk tid, den 26 december 2004: Havsbottnen utanför Sumatra börjar skaka i ett av de värsta jordskalven som har uppmätts – magnituden beräknas senare till 9,3 på Richterskalan.
Cirka 2.15 svensk tid, morgon indonesisk tid: En kvart efter skalvet väller upp till 30 meter höga flodvågor in över indonesiska Aceh, förstör allt i sin väg.
4.30 svensk tid, 10.30 lokal tid: Flodvågor på upp till tio meter slår in över Thailands västkust. Turistorter i Khao Lak och på Phi Phi-öarna i det närmaste utplånas, charterorter på Phuket drabbas hårt.
5.42 svensk tid: TT skickar ut en så kallad flash-nyhet till svenska medier och myndigheter om att ”många turister saknas sedan enorma flodvågor svept in” över Thailand.
Cirka 12: TV 4 och SVT börjar med extra nyhetssändningar om katastrofen.
Cirka 17.30: Fritidsresors informationsdirektör Lottie Knutson säger att charterbolagen saknar kontakt med många av de tusentals svenska turisterna i Thailand.
18.15: Den sammanlagda dödssiffran har tickat upp över 10 000, rapporterar nyhetsbyråer från Asien.
Först flera månader senare fastställs slutgiltiga dödssiffror: Totalt cirka 230 000 dödsoffer, de allra flesta i Indonesien, Indien, Sri Lanka och Thailand.
Phuket/Phi Phi Don. – Några kämpiga månader, man undrade om folk skulle komma tillbaks.
Så beskrivs tiden efter tsunamin vintern 2004–2005 av Maria Kiesby, som driver en svensk skola i Kamala på Phuket.
Sedan tog återhämtningsfrenesin vid. Bilden är likadan i det fridfulla Kamala som i det kaotiska Patong, en kvarts bilresa söderut, och på paradisön Phi Phi Don någon timmes färjeresa bort – de strandlinjer som nästan förintades söndagsmorgonen den 26 december 2004 bågnar nu av ännu fler och dyrare hotell- och nöjesanläggningar.
Små blå skyltar varnar för att de platta kustområdena är ”tsunamifarozoner” och tipsar om vilket håll man ska springa vid larm. Men skyltarna försvinner nästan i skogen av blippande juldekorationer och erbjudanden om grillkvällar och billiga drinkar.
På Phi Phi Don, dit allt måste fraktas sjövägen, är det svårt att förstå hur den myllrande turistbyn Ton Sai kunde byggas upp som ny på bara något år. Men ett kakelklätt badrumsgolv här, en bit gammal trottoar där, tittar fram i den grusiga marken som påminnelse om att stadsplaneringen kanske justerats något.
Medan Phi Phis unga publik sorglöst festar vidare har dock en del utlänningar fått en ny respekt för havet, berättar Maria Kiesby, som via sin skola Winfy (We will never forget you) – döpt efter tsunamin – får kontakt med många svenskar som stannar länge.
– Vissa har oro, ställer frågor, säger hon i den stekande decembersolen på skolgården.
– En del väljer att inte bo på havssidan, utan närmare bergen.
Skolan ligger också en bra bit upp på land, och området nåddes aldrig av vattenmassorna efter det att Maria och hennes familj väckts i sina skakande sängar annandag jul 2004.
Sigge och Maggan Halls lilla hus i centrala Kamala ligger bra mycket närmare stranden, och kom undan med blotta förskräckelsen. Bråte och död fisk skvalpade i trädgården och runt trösklarna, men kom inte längre än så, minns det pensionerade paret från Åkersberga.
De är inte rädda för att det ska hända igen, försäkrar de i skuggan på uteplatsen.
– Men lite skadad är man, varje gång jag slår på datorn går jag till USGS, säger Maggan Hall, syftande på USA:s geologiska myndighets webbplats med koll på jordskalv och tsunamier.
Och hon och Sigge berättar stolt om sitt eget varningssystem – två vinglas upphängda i sovrumsfläkten. Om marken skulle börja skaka nattetid klirrar glasen mot varandra.
– Vår hemgjorda varningsapparat har hängt där i fem år nu, och blir väl kvar så länge vi finns kvar, säger Sigge Hall.
Går larmet sitter det i ryggraden: Upp med hundarna på mopederna och full fart mot de några hundra meter höga bergskammar som omringar Kamala i norr, öster och söder.
Men till vardags finns det andra orosmoment.
– Är det något vi är rädda för här är det denguefeber och trafiken, säger Maggan Hall.
Sigge har redan haft den myggburna denguen en gång, med över 40 graders feber i nästan två veckor.
– Får jag det en gång till klarar jag mig inte.
Han var FN-militär i Kongo på 60-talet, och kan vid 72 års ålder ta livets risker med viss ro. Om det skulle komma nya tsunamier nerifrån Indonesienhållet hinner man undan, resonerar Sigge Hall.
– Å andra sidan sträcker ju sig en spricka upp längs havsbottnen här utanför, via Andamanerna och förbi Burma. Skakar den till ordentligt har vi bara tio minuter på oss. Då har vi inte en chans.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus