Soldat kritisk till säkerheten i Afghanistan

Ytterligare två svenska soldater har dött i Afghanistan och hotbilden ökar. Rikard från Helsingborg har tjänstgjort i Afghanistan och han känner att miljön kunde varit betydligt tryggare om soldaterna haft rätt utrustning. "Det känns som att ledningen i Sverige inte bryr sig", säger Rikard.

UTRIKES. I julas ingick Rikard från Helsingborg i det beredskapsförband som var förstärkningspluton i Afghanistan när Sverige bytte ut sin styrka i Mazar E Sharif. När tidningen pratade med honom under vistelsen i Afghanistan handlade samtalet mycket om en ökad hotbild och att svenska soldaters eftersatta utrustning. Rikard gjorde sin första vända i Afghanistan 2007 och han kan därför jämföra hur hotbilden förändrats.

— Det blir värre och värre hela tiden med fler eldöverfall. IED:er (Improvised explosion device, hemmagjorda vägbomber) blir allt vanligare och riktas mot alla ISAF-soldater.

I söndags sköts två svenska soldater till döds när de var ute på fotpatrull. Trots att hotbilden ökat ansåg Rikard redan innan det senaste överfallet att stödet från högkvarteret hemma i Sverige varit för dåligt.

— Jag pratar för hela plutonen som var på plats när jag var där, och troligen många andra, när jag säger att vi känner oss väldigt illa behandlade. Det känns som att ledningen i Sverige inte bryr sig.

— Vi blev gång på gång lovade att tillföras utrustning, men inget hände. Vi upplevde att vi var det nordiska land som var sämst utrustat.

I området finns trupper från Finland, Norge, Danmark och Tyskland.

— När hotbilden började öka behövde vi minsökare. Den svenska enheten beställde materielen ungefär samtidigt som den finska. Efter en vecka fanns det tillräckligt med saker på den finska sidan samtidigt som vi väntade i månader, vi kände oss inte alls prioriterade.

Enligt Rikard blev de svenska soldaterna i Afghanistan lovade den min- och splitterskyddade personterrängbil 6, så kallad Galt. Men när förstärkningsplutonen landade i Afghanistan var det ändå de sämre skyddade toyotorna som stod och väntade på dem.

— När arméinspektören, generalmajor Berndt Gundevik besökte P7 innan vi åkte dit sa han ordagrant ”toyotorna är utfasade, vi rullar bara med galtar i Afghanistan”.

— När vi kom ner var det inte sant. Istället tillfördes vi två patrior (finsk terrängbil) och två toyotor. Jag är trött på att riskera mitt liv i en familjebil.

Någon utbildning på det finska fordonet fick beredskapsplutonen, trots önskemål, aldrig.

— Under utbildningen på P7 fick vi ingen utbildning trots att vi frågade om att få en enkel instruktion.

Den utbildning soldaterna istället fick inför utkommenderingen till Afghanistan var av ett helt annat slag.

— Vi övade i små blåa minibussar. Det kändes inte riktigt rätt. Vi åkte utan att ha övat en minut i de riktiga fordonen.

Rikard vittnar om att svenska soldater fått köpa med sig utrustning hemifrån som inte funnits på plats. Det handlar bland annat om IR-filter till lampor som möjliggör mörkerkörning.

Kritiken mot försvarsmakten riktar sig också mot hur lite erfarenheter från fältet som kommer hem till Sverige för att på så sätt förbereda andra svenskar på väg ut i oroshärdar.

— Där nere lär man sig nya saker hela tiden, ofta är det den hårda vägen då det måste hända något innan man tar lärdom av det.

Svaret till Rikard och hans kompisar på plats från underrättelseavdelningarna på P7 och högkvarteret var att den typen av dokument inte fanns i Sverige.

— Väl där nere har vi fått reda på att det skickats hem ett hundratal dokument med rapporter och lärdomar om vad som hänt i strid. Det verkar som att dokumenten försvinner i systemet.

Hur tror du att er roll ses av oss svenskar här hemma i Sverige?

— Jag hoppas att det finns en bred förståelse för att vi gör nytta där nere. Vi hjälper barn att gå i skolan och få en utbildning. Det är viktigt att det som händer tas upp där hemma för kunskapen om vad vi egentligen gör är inte bred.

— Det händer och har hänt mycket. Vi är där frivilligt och vi är medvetna om riskerna och vad vi har skrivit på.

— Vi vill inte strida, det är inte därför vi är där nere.

Rikard vill inte upplevas som gnällig. Han vet vad han har gett sig in på, men kände att han inte kunde hålla tyst längre.

— Vi är framförallt besvikna. Det ger en dålig magkänsla att rulla ut med dålig utrustning. Vi vill ha prestigelöshet och större handlingskraft hos cheferna där hemma, säger Rikard.

Fotnot: I enlighet med uppsatta säkerhetsregler och med önskemål från Rikard har vi inte med hans efternamn i texten.

Tomas Nilsson tomas.nilsson@hd.se042-489 94 36