Inte onormalt många mord i Malmö

Uppmärksamheten kring Malmö har svalnat, det har gått drygt tre veckor sedan den senaste dödsskjutningen. Det har blivit mer vardag. Men det är inte riktigt som vanligt. Bland annat ska poliser från nordvästra Skåne patrullera i Malmö det närmaste halvåret. Och minnet av de fem morden på en dryg månad är färskt.

malmö. Den stora polisbussen rullar sakta in vid Lindängens centrum i Malmö, fyra poliser från nordvästra Skåne ska gå här under kvällen. Prata med folk, visa sig, sprida trygghet.

– Samtidigt vill vi göra det lätt för folk att ta kontakt. Det är lättare att stoppa oss och säga nåt än att åka till en polisstation, säger Cristofer som är från Helsingborg.

Det finns intern anonym kritik mot att så mycket resurser satsas i Malmö, eftersom de olika orterna runt om i Skåne behöver "sina" poliser själv. Cristofer håller inte med om det resonemanget.

– Om man måste kraftsamla i Malmö ska vi ställa upp. Och rent personligt tycker jag att det är positivt att träffa kollegorna här nere och bli bekant med deras vardag.

För tillfället är det tyst om Malmö, den senaste veckan har varit mer normal, mer vardagslik. Ett mordförsök, en handfull personrån, nåt rån, ett antal misshandelsfall...

De fyra nordvästskånska poliserna i Lindängen har sällskap av två kollegor från Malmö som hittar i området. Totalt har polisområdet i nordvästra Skåne skickat ner sex poliser. Två av dem patrullerar i Malmö city den här kvällen.

En som välkomnar poliserna är Genc Beqiri. Han jobbar på biblioteket som IT-värd och hjälper folk att använda internet, håller kurser för äldre.

– Efter mordet på baskettränaren har det blivit mycket lugnare här i Lindängen. Händelsen har gjort att färre människor är ute och att det blivit mindre vandalism.

Lindängen påminner om Rosengård. En tuff, sliten miljö. Genc Beqiri bor på Rosengård och promenerar till jobbet i Lindängen.

– Jag älskar att arbeta med äldre, det är liksom en annan sorts folk. De har andra erfarenheter än vi yngre och har så mycket att berätta...

I centrala Malmö, i det stora polishuset, har länskriminalens operative chef Börje Sjöholm sitt kontor. Ett ganska litet rum, ett i mängden... med en skillnad.

Han är helsingborgare som befinner sig i MFF-land och har en affisch med HIF:s klubbmärke på sin dörr.

Börje Sjöholm är chef för de mordutredningar som nu pågår och har blivit ett bekant ansikte för dem som följt rapporteringen om morden. Om han är pressad av situationen är det i alla fall inget som syns.

– Att det blivit så många på kort tid är nog en slump, säger han.

Situationen just nu är extrem för mordspanarna, det begicks fem mord i Malmö på drygt en månad. Att arbeta med ett spaningsmord tar resurser, att arbeta med två kan vara besvärligt, tre ganska svårt... att ha fem klarar inte länskriminalen på egen hand. Därför har rikskriminalen kommit till Malmö för att hjälpa till.

Den här dagen har det gått drygt en vecka sedan 15-årige Ardiwan Samir dog. Han sköts ner på nyårsafton, avled på lasarettet kort därpå och ännu är det inte känt varför han mördades.

Samtidigt som vi sitter i Börje Sjöholms arbetsrum går en procession genom Malmö. Ardiwan Samir ligger i en kista i en likbil som sakta rullar genom stan och följs av ett par hundra människor. Sorgetåget slutar på Fosie kyrkogård där kistan sänks i marken och en förtvivlad far kastar sig ner i graven och håller om kistan.

Som ett sista försök att hålla kvar sin son.

– De mord vi haft på senare tid har varit som avrättningar, säger Börje Sjöholm.

Även mordet på Ardiwan Samir. Det finns uppgifter om att han trängdes in i ett hörn vid porten till Ramels väg 105, utan möjlighet att fly, och sköts flera gånger. Bland annat i huvudet.

Börje Sjöholm är försiktig när det gäller att dra generella slutsatser kring situationen i Malmö, bland annat för att man inte klarat upp så många av skjutningarna.

– Därför är det svårt att säga vilka som skjuter och varför.

Men våldsamheterna i Malmö uppstod inte den senaste månaden, det har skjutits och mördats förr också och det finns givetvis viss kunskap om vilka som legat bakom dåden.

– En gemensam nämnare är att det handlar om testosteronstinna, lättkränkta unga män. Och att det ofta handlar om personer som finns i kriminella miljöer samt att de flesta har annan etnisk bakgrund.

– Men det här handlar inte om etnicitet... det är en fråga om utanförskap. Jag läste att 86 procent av eleverna som går ut Rosengårdsskolan inte var godkända i kärnämnena. Då hamnar de ju utanför samhället, säger Börje Sjöholm.

Han tar upp det gamla kända exemplet från New York där polisen fick ner brottsligheten genom att tillämpa strikt noll-tolerans.

– Vi får ofta frågan varför vi inte gör som i New York, folk tror tydligen att det var polisen som löste problemen där. Men så var det inte, den bidrog och hjälpte till, men samtidigt rustade samhället upp och fixade till dåliga miljöer. Polisen kan bara bidra genom att skapa trygghet för folk och se till så att andra delar av samhället kan agera.

Och andra i det här sammanhanget är inte bara myndigheter, utan också vanligt folk.

– Om de inte samarbetar och berättar vad de vet så accepterar de att gängen styr. Det gäller även vanliga skötsamma människor som egentligen vill ha lugn och ro och slippa de här skjutningarna. Jag tycker att det är en konstig inställning att de inte vill lägga sig i.

Men även om polisen bara ska göra en del av det stora arbetet, så är det ingen lätt uppgift. Framförallt inte när det gäller uppgörelser mellan kriminella.

– Det är lätt att säga att det handlar om till exempel narkotikamarknaden, att olika gäng gör upp. Men det kan ju handla om vad som helst.

Polisen har också slutat fokusera på gäng eftersom det i dag ofta handlar om lösa och väldigt flyktiga konstellationer som snabbt kan förändras. Annat var det när två familjer, de så kallade M- och K-falangerna, låg i fejd med varandra för nåt år sedan. Det sprängdes bomber, det sköts och det mördades utan att polisen kunde göra särskilt mycket för att förhindra det.

Men så en dag tog det slut.

– Det var inte vår förtjänst, säger Börje Sjöholm och fortsätter:

– Men båda familjerna förlorade varsin son och även kriminella har föräldrar som mår dåligt.

De nu aktuella spaningsmorden verkar inte hänga ihop. Inte mer än tidsmässigt och att det finns anhöriga som sörjer.

Begravningen av Ardiwan Samir är över, på Fosie kyrkogård finns en handfull unga tjejer som dröjt sig kvar. De håller om varandra, pratar tyst och ser väldigt ledsna ut. Några kyrkogårdsarbetare håller sig i bakgrunden och väntar med att starta sina maskiner.

En bit bort, på Ramels väg 105, finns en hög vissnande blommor. Det var här Ardiwan Samir var på besök på nyårsafton och det var här han stod när någon tog upp en pistol och sköt. Flera gånger.

Det finns inga bra ställen att bli mördad på, det finns inget bra med att en pojke skjuts ihjäl. Det finns inget coolt eller häftigt, inget manligt eller starkt att skjuta ihäl en pojke.

Miljön där det här ändå hände är fattig... på allt. Den är sorglig. Deppig. Trasig.

På eftermiddagen intervjuas en man i radion, han har tidigare på dagen varit med i processionen och på begravningen.

– Ardiwan var en positiv kille med framtiden för sig. Han var förresten väldigt intresserad av polisyrket, det var hans dröm.

Mannen berättar att det var lite stökigt kring Ardiwan Samir tidigare, men att han från den dagen han började nionde klass var helt inriktad på studierna.

Mannen som pratar heter Daniel Ovesson och var Ardiwan Samirs lärare. Innan han ersätts av musik i radion säger han:

– Folk måste våga säga till...

En dryg vecka och ett mord senare ordnades en manifestation i Lindängen mot våld, vapen och droger. Initiativet togs av en man och en kvinna som bor i området och som fått nog av allt elände.

Ulf Kristiansson ulf.kristiansson@hd.se042-489 91 11