Otrygga men inte rädda
I bjärt kontrast till pistolskott, mord och mörka makter strålar solen över ett Malmö där vardagen ändå måste gå sin gilla gång. Men skrapar man på ytan är otryggheten mångas verklighet.
Bildmaterial
Stefan Bejevski utstrålar lugn när han kopplar av en stund på en bänk på Möllevångstorget, men avslöjar efter en stund att även hans trygghet rubbats. – Jag promenerar inte på kvällarna. Jag tar bilen när jag ska besöka mina barn.
Munaf och Medina Hilo tänker sig för innan de går ut. – Men våldet drabbar nog främst folk som själv lever utanför lagen, tror Munaf Hilo.
Margareta Ljungström och Roland Svensson hälsar på poliserna som stannat till med sin bil vid Möllevångstorget. Barnen Jasmin (skymd) och Isabelle betraktar förundrat de nya vännerna i sina annorlunda kläder.
Malmö. Knappt har vi hunnit parkera på en sidogata till Möllevångstorget i Malmö förrän det blåa blinkande ljuset reflekteras från fönstren till de små jourbutikerna och caféerna längs Ystadgatan.
En polispatrull har stoppat en äldre bil med två män i trettioårsåldern. Efter kontroll får de köra vidare. Trafiken runt "Möllan" är intensiv och kontrasterna stora. Stadsjeepar i miljonklassen med unga välklädda män bakom ratten varvas med rishögar från tidigt 90-tal. Det tutas, vinkas och blickas. Att navigera bland dubbelparkerare och varuleveranser på de trånga gatorna är inget för nervklena.
Och vid vart och vart annat gathörn en polisbil.
Malmö – som för många är arbetarestaden som vilat på ett gediget industriarv, kärleken till fotboll, folkparken och färjeturer till Köpenhamn – har kastats in i ett mediefokus där mycket handlar om våld, gängkriminalitet och segregerade stadsdelar.
Ett Malmö som plötsligt känns främmande för de egna invånarna. Ett Malmö som skrämmer.
I helgen håller KFUM-scouterna sitt riksting. Det skulle vara i Kroksbäcksskolan i Malmö men nu flyttar tinget till KFUM-huset i Ystad i stället, skriver Skånska Dagbladet.
– Det fanns en allmän oro, en känsla att vi inte skulle vara där. Det kändes olustigt i området. Det finns en känsla av otrygghet, säger Lucas Lennartsson på KFUM-scouterna till Skånska Dagbladet.
Ett Malmö som kan få svårt att återupprätta sitt rykte.
På en bänk på torget sitter en äldre man med en air av upphöjt lugn kring sin person. Han bär en varm jacka med huva som nästan täcker den svarta kepsen.
Vi frågar honom om hans syn på våldsutvecklingen och öppnar en kran av funderingar.
– Det är kanske inte så konstigt, säger Stefan Bejevski. Skillnaden är för stor mellan de som har och de som inte har.
Han fnyser åt Reinfeldts påhopp på de styrande i Malmö.
– Man kan inte lasta Reepalu för integrationsproblemen och segregationen. Regeringen och staten har ett stort ansvar.
Själv kom han till Sverige i en tid då ingen ens använde ordet integration.
– Jag började jobba på Eternitfabriken i Lomma dagen efter jag kom hit 1965. Det var helt andra tider då.
Han är inte rädd, men har blivit mer försiktig.
– Ska jag hälsa på mina barn på kvällen tar jag bilen. Det känns bättre än att gå.
Medina Hilo sitter en bit därifrån och skalar en clementin.
– Min trygghet är rubbad säger hon. Det är en fruktansvärd utveckling även om jag tror att de som drabbas har satt sig i situationen själv.
Hennes man Munaf menar att närheten till Köpenhamn fördärvar för Malmö.
Det är för lätt att köra fram och tillbaka med både folk och saker. Kontrollen på bron borde vara bättre.
Två äldre par flanerar längs gångstråket som om det vore söndag.
– Vi är över 80 alla fyra, säger Ulla Carlsson. Vi vågar oss inte ut på kvällarna så vi passar på nu mitt på dagen.
Men det är inte risken för att bli skjuten som oroar.
– Jag tänker ofta på att de kan komma och råna mig när jag går ensam. Till exempel genar jag över torget på väg till min vattengympa. Då kan jag känna mig rädd.
Vid torgets sydöstra hörn har ännu en polisbil stannat och en familj med två små barn går genast fram för att hälsa.
– Det är så tryggt att ni är här, säger mamman till polismannen och ger honom en spontan kram.
Barnen tittar blygt på de uniformsklädda figurerna.
– Vi får ut jättemycket när vi kan vara ute så här, säger polisen Anna. Förutom den spontana kontakten med allmänheten får vi många tips och för bara ett par minuter sedan kom en med en upphittad plånbok.
Hon trycker till sin örsnäcka, svarar på ett anrop och vinkar till sin kollega att det är dags att åka på uppdrag.
Åter reflekteras det blåa blinkandet i Möllevångstorgets skyltfönster när polisbilen accelererar över stenläggningen.
