En färgglad man som charmade Sverige

Han kommer med stora solglasögon, ett brett leende och en tjusig fluga. Guy Clark - den färgglade mannen från New York som charmade svenska TV-tittare i serien "Allt för Sverige". Nu är han i Torekov för att träffa släkten.

Han vann inte tävlingen i TV-serien, utan kom tvåa. Däremot vann han TV-tittarnas hjärtan och gillande. Alla minns honom, få kan namnet på mannen som vann en släktträff som var förstapriset.

– Det var bra att Brian vann. Han har inte råd att åka hit själv och ordna en stor släktträff. Du vet... en pastor i Kentucky tjänar inte så mycket.

Det gör Guy Clark.

För nu får han sin släktträff - i dagarna tre. I onsdags ordnades grillfest med ett 50-tal släktingar i Torekov. I går blev det båtresa till Hallands Väderö och sedan middag med 100 personer på kvällen. Och i dag - traditionellt midsommarfirande.

– Det känns som om jag på nåt sätt är släkt med hela Torekov. Det är fantastiskt!

Han förstod ganska snabbt att han blev en kändis i Sverige. Och han tror sig också veta varför.

– Jag sticker ut med mina kläder och mitt sätt att vara. Jag är lätt att känna igen.

Och så är han trevlig. Väldigt trevlig. Det känns som om han ler hela tiden. Hans 88-åriga mamma, Connie Nelson, berättar innan Guy kommer till intervjun att sonen är likadan i verkligheten som i TV.

– Han är verkligen en trevlig kille.

Och känslosam. Guy Clark grät en hel del i TV och därför tycker han att det var bra att det fanns ett tävlingsmoment i serien som gjorde att en efter en skickades hem till USA.

– Annars hade det väl bara blivit en massa gråtande och det hade inte varit så bra TV.

Han vet vad som säljer. Han är tvungen att veta vad som säljer för hans yrkesliv hemma i New York bygger på det.

– Du måste synas. Det går inte att vara anonym eller blyg för då trampar folk ner dig, skuffar undan dig. Det går inte att vara lagom i New York för då försvinner du.

Guy Clark sökte inte själv till TV-programmet, utan blev tillfrågad. Produktionsbolaget sökte en färgstark New York-bo som stack ut, gärna homosexuell.

– Så jag var perfekt, säger han leende.

Guy Clark gillar Sverige och svenskar, däremot är han inte så imponerad vårt sätt att klä oss. Svart. Grått. Beige. Marin. Vitt. Själv tycker han om starka färger och leopardmönster. Jag vet om det här och undviker att ta min svarta Fred Perry-jacka och vit T-shirt när jag ska träffa honom.

Det blir en lila Puma-jacka och en glittrig Ed Hardy-tröja. Det borde funka...

– Vi matchar varann, säger Guy Clark glatt.

– Ed Hardy... det känner alla amerikaner till, säger partnern Harrison Morgan som är kläddesigner.

Jag frågar om barn, om Guy Clark och hans partner nån gång funderat på att adoptera. Det är första frågan han inte svarar blixtsnabbt på.

– Vi har pratat om det tidigare...

Sen ökar tempot igen:

– Men herregud, jag kan inte ha barn. Jag kan inte ens ha en hund, jag kan inte styra min tid på det viset... Jag är ju ett barn själv.

Däremot fungerar det utmärkt med hästar. Han och Harrison Morgan har en hästgård där de tar emot hästar som farit illa. Hästarna tas om hand, frisknar till och placeras sedan ut på bra platser.

– Vi har folk som sköter om hästarna, förklarar Guy Clark.

Han återkommer gärna till hur mycket han gillar Sverige och svenskar. Och då borde han testa det svenskaste svenska. Jag sträcker fram snusdosan:

– Nej tack, jag har provat, det var hemskt. Jag förstår verkligen inte meningen med det...

Det finns en liten händelse i hans kändiskarriär som han heller inte begriper. En intervju i TV där reportern i slutet säger att Guy Clark inte sett det verkliga Sverige.

Reportern tar fram en fotobok, bläddrar fram en svart-vit bild från en trist bakgård och säger att det är den sanna bilden av Sverige. Han ger sen boken till Guy Clark och säger varsågod.

– Jag förstod verkligen inte meningen med det. Varför gjorde han så?

– Jag vet inte.

Guy Clark skakar lite på huvudet.

Tiden går, han har ett tajt schema och ska vidare. Vi tar i hand och precis när vi sagt hejdå och have a nice day stannar han till och frågar:

– Förresten, hur säger man ...sjoubuoargourdeen.

– Va?

Guy Clark gör ett nytt försök. Lite saktare:

– Sjoe-bou-aure-gou-den.

Det tar ytterligare några sekunder, sen förstår jag. Han vill veta hur man uttalar namnet på stället där han bor under sina dagar på Bjäre.

– Sjöbyggaregården.

– Svenska är ett svårt språk. Det där låter ju som en hel mening, suckar han leende.

Ulf Kristiansson
ulf.kristiansson@hd.se 042-489 91 11