"Jag känner mig så ensam"

De flesta som är omhändertagna på förvaret i Åstorp är unga män. När 70-åriga Nazia Jaeein Zamel låstes in för en vecka sedan var hon en av två kvinnor.

– Jag skäms för att det bara är män här. Jag är inte van vid det, säger hon.

Veckan har varit uppslitande. Nazia Jaeein Zamel lutar ansiktet i handflatorna och berättar att hon knappt har sovit någonting.

– Mitt hjärta slår snabbt, jag har hög puls. Mina händer darrar och jag kissar på mig.

Stunden då polisen omhändertog henne är fortfarande suddig. Men hon minns hur civilklädda poliser knackade på dörren, och när hon inte öppnade tog de sig in genom balkongen.

– När jag såg dem blev jag så chockad att jag svimmade. Jag är sjuk och kan inte gå bra, så jag låg på golvet och de drog i mig.

Nazia Jaeein Zamel lämnade Irak på grund av hot för fyra år sedan. Efter två år i Sverige fick hon avslag på sin asylansökan. Sedan dess har hon bott hos sin dotter, ett av tre vuxna barn med uppehållstillstånd. Men det är endast i undantagsfall som familjemedlemmar över 18 år är ett godkänt skäl för uppehållstillstånd. Personerna måste då anses vara så beroende av varandra att de inte kan leva isär.

Hennes barn och barnbarn avlöser varandra under förvarets besökstider. Övrig tid pratar de i telefon.

– Jag är inte van vid att vara utan mina barn. Jag känner mig så ensam, säger hon.

Gång på gång tittar hon ut genom fönstret, mot kvällssolen, och undrar varför hon egentligen är inlåst.

– Det finns inget att göra här, jag bara tänker på det som hänt. Jag orkar inte mer.

HD har sökt gränspolisenheten i Skåne för att höra varför Nazia Jaeein Zamel omhändertogs just nu, men utan resultat.