Han har redan nobbat utländska proffsanbud
Han är bara 17 år, men har redan hunnit tacka nej till uppvaktande utländska proffsklubbar. I dag gör HIF:s Andreas Landgren sin första match från start i A-laget.
Bildmaterial
I dag spelar Andreas Landgren sin första match från start med HIF:s A-lag.
SAGT OM ANDREAS
Hans Eklund, tränare i HIF:
"Han är en komplett spelare och har framförallt en fantastisk spelförståelse. Han är klok i allt han företar sig och har mycket bra teknik. Dessutom är han en så kallad tvåvägsspelare, det vill säga lika delaktig och framgångsrik i det defensiva och offensiva spelet".
Sven-Åke Landgren, pappa:
"Han har alltid legat ett steg före alla andra utvecklingsmässigt. Hans stora styrka är hans spelförståelse. När bollen är på väg mot honom vet han redan vad han ska göra med den när han tar emot den. Jag tror att han kommer att komma allra bäst till sin rätt som ytterback. Det har vi ju dessutom brist på i svensk fotboll".
Andreas Granqvist, lagkapten i HIF:
"Har aldrig spelat en hel match tillsammans med honom, men tränat mycket med honom. Då har det klart och tydligt framgått att han är mycket energisk och riktigt aggressiv. Dessutom har han en bra förmåga att läsa spelet, en nog så viktig egenskap för en fotbollsspelare".
Sport.
Fotboll. Är det någon som verkligen har något att brås på så är det han. Pappa Sven-Åke Landgren spelade allsvensk fotboll i Halmstads BK och mamma Raija Saarinen i Stattena IF.
Trots att sonen Andreas bara är 17 år har han redan gjort det — i HIF. I dag spelar han för första gången från start i HIF:s A-lag när Brann svarar för motståndet i Royal League i Bergen.
— Jag är väl inte direkt överraskad. Har haft det på känn, eftersom våra tränare ju talat om att de ska satsa på de unga spelarna i Royal League, säger Andreas.
Han började spela fotboll redan innan han fyllt fem år. HIF har sedan många år bedrivit verksamhet i en del av stans parker. En av dem var Pålsjö.
— Perfekt för mig, eftersom jag bodde på Pålsjö Östra, säger Andreas.
Så småningom fick han börja träna på Olympia och redan när han var nio år fick han spela i det lag i Nyårssaluten som innehöll ett år äldre spelare.
— Och vi vann, säger Andreas.
Året efter var han självskriven i laget.
— Och vi vann, säger Andreas.
I årets upplaga av Saluten fick han spela med HIF:s seniorer.
— Och vi vann, säger Andreas.
Andreas har alltså vunnit Nyårssaluten alla de tre gånger han ställt upp i den populära turneringen. Det lär han vara ensam om.
För två år sedan skrev han sitt allra första kontrakt med HIF, då med U-laget. Det kontraktet sträcker sig över 2008, men redan nästa år lär det vara dags att skriva ett nytt kontrakt, nu med A-truppen.
— Jag både hoppas och tror det. Jag har fått indikationer på att det kan bli så, säger Andreas.
Under hela våren i år och en bit in på hösten har han tränat med U-laget, men de senaste månaderna nästan enbart med A-truppen.
När nye tränaren Stuart Baxter kom till HIF och för första gången fick se Andreas träna med U-laget sa Baxter:
— Han är för bra för U. Han ska träna med A.
Det hade Andreas naturligtvis inte något emot.
— Jag har lärt mig mycket på de månader jag tränat med A-truppen. Här satsar alla till 100 procent, det smäller rejält i närkamperna och tempot är betydligt högre. Jag känner redan att jag blivit bättre, säger Andreas.
Den allsvenska debuten fick han göra på bortaplan för en månad sedan. HIF mötte Kalmar FF på Fredriksskans och när det återstod tre minuter av matchen fick Andreas hoppa in.
— När jag fick reda på att jag skulle göra det började benen darra. Men när jag väl kommit in på planen försvann all nervositet, säger Andreas.
Sedan dess har det blivit ett halvtimmes långt inhopp i den allsvenska avslutningen mot Häcken och de tre sista minuterna i cupfinalen mot Gefle.
Han har under stora delar av sin karriär hållit till i backlinjen, antingen som ytterback eller mittback. Men på sistone har man mest fått husera på det inre mittfältet.
— Det är där jag trivs bäst. Där får jag ha mer boll och kommer med mer i spelet. Det gillar jag, säger Andreas.
De ansvariga för pojk- och juniorlandslagen har naturligtvis fått upp ögonen för Andreas, precis som de utländska proffsklubbarna.
— En del engelska klubbar har hört sig för och velat att jag ska provträna med dem. Men jag har tackat nej, säger Andreas.
När han i somras var med juniorlandslaget på en turnering i Tjeckien fanns italienska och danska klubbar på plats för att studera unge herr Landgren.
— De blev tydligen intresserade, men jag tackade åter nej. När jag nu fått chansen i HIF vill jag ta den och stanna kvar i klubben, säger Andreas.
Att han är en bolltalang utöver det vanliga visas väl bäst av att han redan som 14-åring platsade i FC Helsingborgs innebandylag för 18-åringar.
— För två år sedan var jag tvungen att välja, antingen fotboll eller innebandy. Valet var inte så svårt. Jag har ju spelat fotboll i nästan hela mitt liv, säger Andreas.
Att det en gång för tolv år sedan blev fotboll var kanske inte så konstigt. Både mamma Raija och pappa Sven-Åke har ju spelat fotboll på allra högsta nationella nivå. Båda började i HIF (jo, HIF hade faktiskt ett damlag i början av 70-talet), precis som Andreas. Men där slutar likheterna. Vare sig Raija eller Sven-Åke har spelat allsvenskt i HIF (det har de fått göra i andra klubbar), men det har sonen.
— Men varken mamma eller pappa har någonsin satt någon press på mig att börja spela fotboll. Men med tanke på att båda två hållit på med sporten på så hög nivå var det kanske inte så konstigt att även jag började. Det var till och med naturligt, säger Andreas.
Och det har du inte ångrat?
— Inte för en enda sekund!
Kommentarer
Artikeln har inga kommentarer ännu, bli först med att lämna en egen kommentar