"Fotbollsspelare går dit pengarna finns"

Ögat är lättlurat. På fotbollsplanen ser Razak Omotoyossi rätt biffig ut och hans lår har blivit en riksangelägenhet. Det har skrivits artiklar bara om dessa och de har beskrivits som något Belgian Blue-aktigt.

FOTBOLL. Jag träffade Razak Omotoyossi i hans lägenhet på Tågaborg i Helsingborg häromdagen. Han tog emot i kortbyxor och givetvis var jag tvungen att kolla in benen.
Visst, de är inga pinnar, men absolut inte så gigantiska som de beskrivits. Och Razak själv ser... smalare ut. Mindre. Yngre.
Och den framfusighet vi sett på fotbollsplanen är ersatt av något som lättast beskrivs som avvaktande blyghet. På TV:n dansar afrikaner i färgglada kläder och ur dess högtalare kommer modern afrikansk musik. En av Razaks många musik dvd-er.

Det är lite svårt att prata. Eller rättare sagt, det är svårt att höra vad Razak säger.
Men efter ett tag sänks volymen, hans blick är heller inte fastnaglad vid TV:n och så skiner han upp i ett leende.
— Första gången jag träffade Henrik Larsson sa jag att jag inte gillade honom!
Henke lär ha sett lite frågande ut innan den nye killen förklarade sig.
— Du gjorde två mål mot Nigeria!
Innan jag träffar Razak har jag läst på lite om den västafrikanska staten Benin. Religion, statsskick, medellivslängd, naturtillgångar... och så visar det sig att han inte är från Benin.
— Jag är från Nigeria, men när jag spelade för ett lag i Benin fick jag frågan om jag inte ville byta medborgarskap och spela för deras landslag.

Och så blev det. Visserligen frågade han sin pappa, men Razak fick svaret att "han var en man som fick ta sina egna beslut". Och det var väl lika bra det, för han hade redan tagit ett beslut som kanske inte var det mest önskade i familjen.
— Jag valde fotbollen fram studier.
Razak Omotoyossi kommer från en familj där studier och karriär är viktigt. Pappa är tekniker, mamman är affärskvinna, en storebror är datatekniker i England, lillebrorsan och systrarna vidareutbildar sig hemma i Nigeria.
Efter en omväg via det lilla östeuropeiska landet Moldavien kom Razak till Helsingborg för ett år sedan. Vid sidan om fotbollen lever han ett ganska anonymt liv. Och det är egentligen bara tre personer han umgås med. Lagkamraten Adama Tamboura, samt grannen Stefan Ekstrand och dennes son Ludvig.

Kontakterna med HIF inskränker sig till träningar och matcher. Resten av tiden får han av allt att döma klara sig själv.
Därför har Stefan blivit som en extrapappa. Det är allt från rena praktiska göromål som att fixa internet, betala räkningar, ordna mobilabonnemang och följa med och handla mat till att vara en social trygghet. Stefan tar med Razak ut på stan, har introducerat honom för killar i samma ålder, följer med till Väla, tar med honom på andra idrottsevenemang.
— Fast när jag köper kläder frågar jag inte Stefan. Han är för gammal... Det är bättre att prata med Mr Ludvig, säger Razak leende.
— Men Stefan är viktig för mig. Jag uppskattar och är tacksam för allt han gör.
Stefan Ekstrand är inte knuten till HIF, utan är en juste granne som inser att det kan vara svårt och ensamt att komma till en ny stad, i ett nytt land med ett konstigt språk. Det stöd han i dag är för Razak var han tidigare för Luton Shelton, som bodde i den lägenhet Razak nu har.

Bortsett från en matchtröja till Ludvig har Stefan har inte fått något från HIF för att han hjälper deras spelare att komma rätt i ett okänt samhälle.
Jag vet inte om det är småklubbs- eller storklubbsmentalitet.
Razak Omotoyossi lever ett tillbakadraget, stillsamt liv. Är inte så förtjust i att gå ut och fika, är aldrig på nöjesställen, mycket sällan på krogen.
— Det har hänt att jag gått på någon kinesisk eller thailändk restaurang, men jag lagar helst min egen mat. Jag brukar bjuda Adama och så bjuder han mig...

Och som den troende muslim han är så dricker han heller inte alkohol.
Han ber fem gånger om dagen och går till moskén varje fredag. Och när det är ramadan så följer han reglerna så gott han kan.
— Fast när det är match så fungerar det inte att avstå från mat. Men det kompenserar jag efteråt.
I Razaks lilla vardagsrum finns fem viktiga saker: Bönematta, Koranen, dator, TV och dvd-spelare. Koranen är den enda boken i hans hem.
— Jag gillar inte att läsa.
Däremot finns det travar med skivor med afrikansk musik.

Han har förresten heller inte fått sitt skytteligapris ännu. Visserligen kunde alla som tittade på Fotbollsgalan i TV i mitten av november se honom ta emot ett pris, men det fick han inte ta med sig därifrån.
— De sa att de antingen skulle komma med det till hotellet eller skicka det. Men jag har inte fått det ännu.
Mitten av november... det är drygt tre månader sedan. Hopppas att ingen från Fotbollförbundet någonsin talar om bristande ordning och organisation när de beskriver andra länders förbund.
Har Razak tur får han det innan han lämnar Sverige. Han var på gång till holländska Groningen och HIF hade fått bra betalt, men Razak var inte nöjd med de personliga villkoren i avtalet.

Det är dock ingen tvekan om att han vill vidare, helst i sommar och allra helst till Premier League.
— Fast inte till någon större klubb där det kan bli svårt att ta plats i laget. Men fotbollsspelare är som prostituerade, vi går dit pengarna finns. Därför skulle jag aldrig peka ut ett land och säga att jag aldrig flyttar dit. Det handlar om pengar.
Det enda han kände till om Sverige innan han kom hit var Henke, inget annat. Han tycker att Sverige är okej, precis som han tyckte att Moldavien var det. Och den rasism han mött här inskränker sig till fotbollsplanen.
— När det gäller motståndare så är det en del av spelet att snacka, men slutar de inte utan håller på hela matchen är det ju fel i huvudet på dem. Och då är det inte så mycket att göra. Att jag inte mött någon rasism ute i samhället beror nog på att jag undviker de miljöer där den kan finnas.

De gånger han är på stan blir han inte så ofta igenkänd.
— Jag brukar ha en keps på mig, då ser folk inte att det är jag... Men jag är heller ingen stjärna. Visst gillar jag om folk uppskattar mig och det jag gör, men det är inte viktigt att vara en stjärna. Alla människor har lika värde och när jag är hemma i Nigeria så umgås jag med mina vänner från förr. Det är ju dem jag känner och som känner mig.

Ålder: 22 år.
Längd: 177 cm.
Vikt: 80 kg.
Tävlingsmatcher i HIF: 38.
Kom från FC Sheriff (Moldavien) 2007

Ulf Kristiansson ulf.kristiansson@hd.se042-489 91 11