Snabbe Benjamin vill skynda långsamt

Han blev historisk i en final han inte haft en tanke på. Framtiden ser ljus ut för Benjamin Olsson som absolut inte vill springa A-final i morgondagens DN-gala.

När 17-årige Benjamin Olsson tog sig till final vid junior-VM i polska Bydgoszcz överträffade han inte bara sin egen målsättning.

– Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv, jag bara skakade i startblocken. Men jag kom iväg bra och fick en bra start, säger Benjamin Olsson.

Målet var semifinal, men loppet gick över all förväntan. På kuppen blev han också historisk som den svenske man som fått bäst placering i ett globalt friidrottsmästerskap. Hans femteplats på VM gjorde att Lennart Strandbergs sjätteplats från OS i Berlin 1936 faller ännu mer i glömska.

– Jag tänker inte på det. Klart att det är kul, men det jag gjort nu har inget som helst med att göra hur det kommer att arta sig sen.

Benjamin Olsson är väl medveten om att ute i världen finns det en uppsjö av sprinters med bättre tider som ena dagen förväntas bli den nye världsstjärnan för att nästa bara försvinna.

Trots att han förfogar över Sveriges näst snabbaste ben i år står han stadigt med bägge fötterna på jorden. Att han börjar prestera tider som många svenska seniorer bara kan drömma om, får inte Benjamin att stressa utan han väljer att skynda långsamt. Olika tränare utifrån har kommit med råd om hur träningen ska läggas upp.

– Det är seniorträning de menar och det vill jag inte syssla med. Inte nu. Lär jag mig det nu kan man ju fråga sig vad jag ska göra när jag blir senior.

Peter Eriksson och Kristina Levi är Benjamins tränare och de låter honom skynda långsamt. Även Johan Wissmans huvudtränare Kenth Olsson har varit inblandad under vintern.

– Man kan inte leva på sin talang hur länge som helst. Visst, någonstans måste man ha talang, men mina tränare är en stor anledning till att det blivit resultat.

Skillnaden mellan de som blir något och de som försvinner handlar inte bara om talang. Motivation är ett nyckelord.

– Jag tycker det är kul att träna hårt, slita och riktigt gå ner mig i dyngan.

Benjamin återkommer ofta till något sprintern Maurice Greene sagt i just det ämnet. ”Hade det inte handlat om träning och talang så hade alla sprungit lika fort”. Benjamin låter talangen ta honom mot höjderna och pressar sig inte.

– Jag har lärt mig att inte jaga tider. I vintras försökte jag det, det gick inget vidare. Det är bättre att låta tiderna komma till en, då låser det sig inte.

Att Johan Wissmans namn dyker upp är ofrånkomligt. Att klubbkamraten kom sjua på VM är ett bevis på att drömmar plötsligt kan bli målsättningar.

– Jag är också svensk, jag kommer från samma stad och tränar med samma tränare. Varför ska inte jag kunna? Målet går att nå. Sanna Kallur springer fruktansvärt bra på häcken. Då ska även vi killar kunna.

Hur ser din långa målsättning ut?

– Jag vill definitivt stå i en VM- eller OS-final som senior.

Hur realistiskt är det som svensk?

– Historiskt har man väldigt mycket emot sig, säger Bejamin med ett skratt.

– Det gäller att inte låsa sig vid sådana psykologiska tankar.

Men han erkänner att han har funderat på det där om varför inte svenskar kan prestera på sprintdistanser, när till exempel USA och Jamaica spottar ut nya löpare.

– Jag kan egentligen bara tänka mig att det har med värmen att göra, de är bättre för återhämtningen om det är varmt, annars kan jag inte tänka mig några större skillnader.

I morgon kväll är det DN-galan på Stockholms Stadion. Höjdpunkten är duellen mellan Asafa Powell och Usain Bolt. Tävlande går så klart in gratis och Benjamin Olsson är en begåvad ung man. Resten går att räkna ut.

– Jag slapp betala och blir inslängd i något D-heat så får jag se supermötet från läktaren.

Hade du inte hellre sprungit med dem?

– Absolut inte. Jag vill se steg för steg. När man springer själv ser man inget och hör inget i 60 meter, sedan är det slut. Det är inte samma upplevelse.

Även om det handlar om sju träningspass i veckan på vintern och något färre under sommaren tycker inte Benjamin att det är märkvärdigt. Det blir gott om tid över till att träffa kompisar, vila, gå på stan och inte minst spela gitarr.

– När jag var yngre spelade jag mest hårdrock, metal och solon. Men nuförtiden kan det bli allt möjligt, blues och sådant.

Musiken är en viktig del i hans liv och han sätter gärna toner på sitt humör. Blues brukar beskrivas som en deppig musikstil, men den kan också användas till något glädjande. Åtminstone är det så för Benjamin Olsson. Han går sina egna vägar, gör det i sin egen takt och stressar inte mot målen. Då går det också att spela glad blues.

– När jag är riktigt stolt brukar det bli något bluesinspirerat och visst blev det lite blues när jag kom hem från VM.

Tomas Nilsson
tomas.nilsson@hd.se 042-489 90 34