Vi har alla någon att tacka
En invigning är en start, men också ett lämpligt tillfälle att tänka efter. Alla har vi någon att tacka. Lopez Lomong bugar för USA, jag för en gammal vägvisare.
Daniel Rooth. Förberedelserna är avklarade, ridån går upp och den gör det inför ögonen på 91 000 åskådare i den nationalarena i Peking som kallas fågelboet. Det har tagit drygt fyra år att lägga detta byggnadspussel och lika länge har deltagarna som tågar in nedanför mig tränat och laddat för dessa olympiska spel. Alla har tagit olika vägar hit, men de har en sak gemensamt. De har alla någon att tacka. En duktig tränare, någon som styrde en slirande karriär åt rätt håll, någon som satte ner foten när det behövdes eller bara stöttade när självförtroendet sviktade.
205 nationer tågar in, det är en evighetslång procedur och den genomförs i en ångbastu där våra kläder blir till våtdräkter. Jag undrar hur de ska kunna springa, hoppa och simma i den här sinnessjuka värmen, men sen kommer Lopez Lomong gående med ett lyckligt leende på läpparna och då påminns jag om att allt är möjligt. Huden knottrar sig när jag ser honom. Jag läste om hans livsöde (du kan göra det själv på lopezlomong.org) för några månader sedan och blev glad när USA:s aktiva röstade fram just honom till fanbärare denna invigning.
Lomong föddes i inbördeskrigets Sudan, tillfångatogs av rebeller när han var sex år och fördes till ett eländigt läger där han skulle tränas till barnsoldat. En natt tre veckor senare rymde den sexårige pojken genom ett hål i ett staket och sprang för sitt liv i tre dygn. Lomong greps till slut av polis och fördes till ett flyktingläger i norra Kenya. Tio år senare erbjöd sig USA att ta emot 3 500 av lägrets flyktingar. Lopez Lomong ansökte, fick en av platserna och hamnade hos en familj i New York. Han började med friidrott och resten är historia. I dag är Lopez Lomong en av världens snabbaste män på 1 500 meter.
Lopez Lomong tackar USA för att han just denna dag står här på Nationalstadion. Mina tankar går till en man som heter Bengt Linnér och som var en av mina lärare på gymnasiet. Han lockade fram en skrivglädje jag inte visste att jag hade och han öppnade dörren till en väg som jag testade och aldrig har vänt mig om på. För det är jag Bengt evigt tacksam. Jag har velat säga det till honom många gånger, men våra vägar har inte korsats och ni vet hur det är... vissa saker blir inte av.
En del älskar invigningar och jag antar att ni njöt framför tv-apparaterna i går. Tidernas dyraste OS-invigning blev förstås en föreställning med extra allt. Peking har tagit i från tårna, på alla sätt, och serverade helt enligt ritningarna en svulstig mix av historiska tillbakablickar, fyrverkerier, koreografier, ljusshower, musik och sträck-ut-en-hand-gester. 14 000 människor deltog, däribland 2008 trumslagarpojkar. Jag är inte mycket för regisserade tjo och tjim-invigningar, men jag rös i hela kroppen över mottagandet som Iraks grönvita trupp fick. Och det var kul att se den tyska truppen tappa fattningen och rusa efter Kinas fanbärare Yao Ming med sina kameror. Det kändes spontant, precis som scenen som utspelade sig timmarna före invigningen. Tusentals kineser fotograferade varandra med nationalarenan som bakgrund och det var häftigt att se glädjen i deras ögon.
Formaliteterna är avklarade, tävlingarna kan börja och alla arenor är utsålda.
Det här blir nog ett minnesvärt OS på många sätt.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus