Fajtern som fick tillbaka känslan

Efter att ha boxats i nästan halva sitt liv åker hon snart till Kina som Helsingborgs första VM-resenär. Hon sparrar mot killar och har blivit erbjuden plats i ett proffsstall. Om Tatjana Obradovic Kacaniklic är ovanlig? ”Jag tycker det är gott att doppa pommes frites i glass”, säger hon.

Egentligen skulle ni aldrig ha fått läsa den här intervjun.

Julen 2006 utsågs Tatjana Obradovic Kacaniklic till en av två HD-stipendiater. Några månader senare hade Helsingborgs Boxningsklubbs affischnamn tröttnat på att leta efter motivationen som brukade ta henne till träningslokalen och upp i ringen, tröttnat på att snöra på sig handskarna, tröttnat på alltihopa.

En ung och lovande fajter hade blivit vuxen lite för snabbt och samtidigt tappat bort sig själv.

– Ända sedan jag började som tolvåring har boxningen varit som en drog för mig. Plötsligt ville jag bara sluta och orkade inte med någonting. Ingenting blev som jag tänkt mig när jag blev senior.

Iförd brun munkjacka, jeans och basketkängor som är nonchalant uppknutna på ett genomtänkt vis berättar hon. Eftertänksamt och detaljfyllt.

Vanligtvis lämnar boxare juniorstadiet den dagen de fyller 19. Tatjana gjorde det tre år tidigare och medger att hon förmodligen tjänat på att låta seniordebuten dröja.

– Ofta fick jag möta motståndare som var mycket äldre och jag var inte mogen att ta ett så stort steg.

Det är lätt att vara efterklok men beslutet togs i samråd med tränaren Kenneth Weber. Fysiskt och konditionsmässigt kunde Tatjana visserligen hänga med, den tuffaste ronden gick hon i‑stället på det mentala planet. Från att ha varit överlägsen som junior blev det plötsligt tätare mellan förlusterna.

Kärleken till boxningen svalnade inte men relationen blev komplicerad.

– Det var propp och stopp. Som att gå in i en vägg.

– Jag hade ju varit så duktig och plötslig var jag inte det längre. Det var svårt att acceptera, och först fattade jag inte vad som var fel, men det visade sig att det blivit för mycket av allt.

”För mycket av allt” innebar förutom motgångar i matcherna även att träningen periodvis blev lidande på grund av att Tatjana ofta ådrog sig sjukdomar. Dessutom krävde skolan sitt.

Uppvaknandet började med att föräldrarna ställde en rak och ärlig fråga: ”Vill du efter allt slit du lagt ner verkligen sluta bara för att det är jobbigt?”.

Till slut valde Tatjana en lika självklar som påfrestande lösning. Riv ner. Gör om. Gör rätt.

I början av det här året fick hon tillbaka känslan för och suget efter sporten.

– Jag var tvungen att förändra hela upplägget och min inställning till träningen. Jag tränar inte fler timmar i dag men intensiteten är högre och jag pressar mig hårdare och brinner för det. Jag har helt enkelt mognat som boxare och person och blivit ännu mer målmedveten. Mycket handlar också om disciplin och vilja.

Belöningarna har inte låtit vänta på sig. VM-biljetten är en, och i somras fick Tatjana en inbjudan att sparra i Köpenhamn. I samband med det fick hon ett förslag från en representant som jobbar för berömda stallet Team Palle.

– Om jag bestämmer mig för att bli proffs ska vi höras av. Proffslivet lockar helt klart, men jag funderar också lite på England där jag kan amatörboxas och plugga samtidigt. Eller så kanske det blir USA...

– Vi får se vad som händer. Mycket beror på hur det går i VM. Jag måste först visa resultat.

Tatjana och resten av det svenska landslaget åker över till Kina 17 november. Fem dagar senare inleds VM.

Ett kvitto på att formen är god fick Tatjana nyligen i Ungern där hon vann en stor turnering. Men i ett stort mästerskap där de allra främsta är med krävs det även lite tur med lottningen.

– Nerverna börjar kännas lite men jag är inte skrämd. Det blir det största jag får vara med om hittills i karriären, och samtidigt får jag möta det tuffaste motståndet. Jag längtar dit.

– Det låter som en klyscha men det är en match i taget som gäller. Fast det är klart att mitt stora mål är att försöka komma på medaljplats. Siktar man inte på det ska man inte heller åka dit.

Det är mer regel än undantag att boxare inför tävlingar och matcher måste följa en strikt diet för att hålla formen. Tatjana är försiktig men behöver inte leva på vatten och luft. Inför VM är vikten under kontroll och hon äter i stort sett vad hon känner för. Det finns inte på kartan att hålla sig borta från den älskade chokladen.

– Jag brukar till och med ta nutella på mackan.

Seriöst, det är ju hur äckligt som helst.

– Nä, det är jättegott. Förresten, du måste testa att doppa pommes frites i glass.

Du skojar...?

– Absolut inte. Och jag tar ketchup till allt utom soppa.

Hm, okej. Hur fungerar det när kompisarna vill ha med dig ut för att festa?

– Jag brukar följa med, men dricker inte. Testade lite vin en gång, men känner att jag klarar mig utan alkoholen.

– Det sköna är att jag inte faller så lätt för grupptryck. Jag har alltid känt mig annorlunda och är van att gå min egen väg.

Nästa stopp på den vägen är Kina.

Marjan Svab
marjan.svab@hd.se 042-489 90 35