Två farväl med helt olika slut
Marjan Svab.
Två svenska segermaskiner som rullat på i som det känts en evighet parkerade och stängde av tändningen.
Man kan ta farväl på ett mer eller mindre värdigt sätt.
Jag kommer sakna Annika Sörenstam mer än ett arrogant landslag.
Golfen blir fattigare. Innebandyn roligare.
En av de absolut främsta – jag sätter Annika på översta hyllan tillsammans med Ingemar Stenmark, J-O Waldner och Björn Borg – var aldrig ensam.
Världsstjärna är ingen karriär du frivilligt väljer. De som svingar en klubba eller racket bäst, eller som Zlatan sätter fotbollshjärtan i brand, är och kommer alltid vara omgivna av människor som alla vill ha en liten bit av stjärnorna.
Det går att handskas med den verkligheten på olika vis. Annika tillhör kategorin som lyckats bäst.
Länge marinerades hon i en amerikansk tradition och vinnarkultur som inte bara härdar utan även kan vara direkt obarmhärtig och motbjudande.
Den skandinaviska blygsamheten var till en början en belastning och historien om att Annika fasade för att vinna tävlingar på LPGA-touren för att hon skulle tvingas hålla segertal är välkänd. Men i takt med att envisheten såg till att hon blev mer amerikansk i sitt sätt, förvandlades hon till en världsvan person och en slags ambassadör för det här landet. Ett land där hon allt för sällan fick den uppskattning hon förtjänade. Visserligen fick Annika Jerringpriset vid två tillfällen men Magdalena Forsberg som aldrig vann det största, ett OS-guld, fick folkets pris fyra gånger.
Vid ett enda tillfälle fick jag Annika för mig själv ett par minuter. Hon hade precis kommit till Helsingborg för att spela Compaq Open på Vasatorp och första kvällen smet hon upp till banan för att kolla läget. Ett gäng yngre och oblyga medlemmar utmanade henne på puttningstävling och ungdomarna fick sitt livs upplevelse.
Annika berättade om händelsen med sådan glädje och inlevelse att det inte gick att undgå att upptäcka ett annat jag hos henne. Det jaget och tillvaron som de flesta av oss vanliga kan relatera till. För Annika börjar den vardagen nu och det märks att hon längtar efter den.
Sveriges innebandylandslag har varit lika dominant som Annika Sörenstam.
Det största misstaget som Sverige gjorde i detta VM, och förvandlade Niklas Jihde, Henrik Quist och de andra till historiska förlorare, var att blinda spelare lurade sig själva genom att tro på myten om sin egen storhet.
Sverige var riktigt bra i totalt sett en och en halv period i turneringen. När Fredrik Djurling (en av få godkända) drog in 6–4 i krysset satte han punkt för 31 strålande minuter.
Men finnarna visste också att Sverige tagit tursamma segrar mot både Tjeckien och Schweiz. När Tero Tiitu på övertid avslutade finalens vackraste anfall med att skjuta guldet till Finland öppnade han dörren för ett välkommet maktskifte. Innebandyvärlden mår bra av en vässad konkurrens.
Förbundskaptenen Kent Göransson gjorde en "Lasse Lagerbäck" och litade på det gamla gardet i ett mästerskap för mycket. Kan inte minnas att jag i något landslagssammanhang sett en så tungfotad och svag lagkapten som Niklas Jihde. Men vad vet jag, det kanske är viktigare att lägga energi på att ha en skojsig blogg än att komma i form till ett VM.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus