Daniel Rooth: Tack för allt, Kenny

Daniel Rooth. Sista sidan är läst, en vacker hockeysaga är slut.

Tack för allt, Kenny Jönsson.

Du är den största idrottsperson jag någonsin har träffat.

Det är med Kenny Jönsson som en bra bok eller film när slutet närmar sig. Man tänker "det får inte sluta nu, inte redan, inte så här, bara lite till". Men det blir inte mer. Hockeyspelaren Kenny Jönsson går i pension och det känns vemodigt. Dels för att det är så njutbart att se de enkla lösningarnas mästare lösa ekvationen hockey. Dels för att idrottsmannen Kenny Jönsson lämnar ett tomrum efter sig som inte kan fyllas, varken på eller utanför isen.

En dag för några år sedan ringde jag Kenny Jönsson i Tjeckien. Han svarade inte. Några timmar senare skickade han ett sms. Det stod så här:

"Hej. Såg att du ringt. Jag har rest med landslaget hela dagen. Nu ska vi träna. Ringer dig när vi är klara."

Alltid vänlig, alltid reko, alltid mån om alla; sådan är Kenny Jönsson. Det är också en slags image han själv har jobbat ihop till. Cynikern i mig säger att det inte är någon tillfällighet att just Kenny Jönsson har åkt och hämtat isskrapan hos vaktmästaren när någon spelare blodat ner isen i samband med matcher. Folk har suttit på läktaren, pekat och sagt "Kolla Kenny, han är verkligen ingen diva" och någon gång har det känts lite utstuderat.

Men å andra sidan, när blev det fel att vara vänlig? Jag skulle kunna berätta historier om stora svenska idrottsmän och -kvinnor som ni inte skulle tro på. Framgång förändrar människor, alla är inte så trevliga som de verkar.

Kenny Jönsson är en av de allra största stjärnorna, men också den som är överlägset mest sympatisk.

Den 20 december 2004 meddelade Kenny Jönsson att han var färdig med NHL och att familjen hade bestämt sig för att flytta hem till Ängelholm. Åren går och det är lätt att glömma, men då var Jönsson 30 år ung och stod på toppen av sin idrottskarriär. Han valde att ge sina bästa hockeyår till sin moderklubb, trots att Rögle höll till på en bakgård som heter allsvenskan och den sortens gammeldags klubbkänsla existerar inte längre i idrottens värld. Men hemflytten visade sig vara Kenny Jönssons bästa beslut någonsin. Han gick miste om Stanley Cup-bucklan och ett lass miljoner dollar, men han skrev samtidigt om de svenska historieböckerna. Jag bevakade World Cup i ishockey 2004, när världens alla bästa spelare var med. Kenny Jönsson nobbades, förbundskapten Hardy Nilsson tog ut åtta andra svenska backar. I Ängelholm undrade folket om förbundskaptenen var nykter, men annars var det ytterst få som protesterade. På den tiden var Jönsson en oerhört respekterad och pålitlig NHL-spelare, men han ingick i ett lika dåligt som anonymt lag och tillhörde de minst profilerade och omskrivna svenskarna i NHL.

Några år senare rankas Kenny Jönsson som en av Sveriges bästa hockeyspelare genom tiderna. Beslutet att flytta hem förändrade allt – mycket tack vare Bengt-Åke Gustafssons fingertoppskänsla. Han tog över som förbundskapten 2005 och tog omgående ut Kenny Jönsson till VM. Det var ett kontroversiellt beslut, Jönsson spelade trots allt i allsvenskan och det brukar betyda diskvalificering. Ni vet själva hur det gick sen. I OS i Turin 2006 vann Sverige guld och Kenny Jönsson utsågs till turneringens bästa back. Jag var där, i Palasport Olimpico, och jag minns Jönssons lyckliga ansikte efter finalen. Men framför allt kommer jag aldrig att glömma hur chockade och imponerade Mats Sundin och de andra lagkamraterna var när jag frågade hur de tyckte att den där backen från allsvenskan hade klarat sig i NHL-vimlet.

Lärlingsjobbet under Kari Eloranta, den karakteristiskt tomatröda ansiktsfärgen, NHL-flytten, den stående ovationen när han återvände till Ängelholms ishall 2005, OS-gulden, tårarna efter det andra elitserieavancemanget i fjol, VM-prestationen i Bern nyligen… Kenny Jönsson-minnena hade räckt till en lång och fin bok.

Jag trodde verkligen att han skulle fortsätta efter sitt formidabla VM, jag trodde att ett fjärde OS skulle få motivationen att räcka ett år till. I stället lägger Jönsson av och bara han vet om det är rätt beslut.

Kenny Jönsson hyllades under säsongen som gick, men jag tyckte emellanåt att det var på gamla meriter. Jag slogs ganska ofta av att Jönsson inte var sig lik och trodde att det berodde på att han hade ont någonstans. Kenny var inte lika kungligt dominant längre, han gjorde misstag jag inte sett tidigare och han såg ofta ut att ha tappat tajmingen när det kom till skottlägen och målchanser (han gjorde faktiskt inte ett enda mål i spel fem mot fem på 55 elitseriematcher). I går föll bitarna på plats när Jönsson berättade att han har kämpat med motivationsproblem i två års tid.

Efter ett lyckligt säsongsslut med Rögle kom det ett VM i Bern och då höll Kenny Jönsson plötsligt världsklass igen. Varför? Kanske för att han i Tre Kronor är en sorglös man som går ut på isen och har roligt. Rögle är mer än ett jobb för Kenny Jönsson. De senaste åren har han burit sin älskade moderklubb på axlarna. Jönsson har grubblat när tränare slarvat med detaljer, oroat sig för deppiga lagkamrater och varit plågsamt medveten om att laget varit beroende av att han måste prestera på toppen av sin förmåga i byte efter byte.

Jag hade unnat Kenny Jönsson den typen av regisserad hyllningsturné som storebror Jörgen fick med Färjestad i våras. Men kanske ville Kenny inte ha det så, kanske passade det honom bättre med att kliva ut genom bakdörren.

Alla sagor tar förr eller senare slut. Sagan om killen från bostadsområdet Södra Utmarken som växte upp och blev både Kung Kenny och profet i sin hemstad, sätter vi punkt för här och nu. Med en känsla av tomhet.

Daniel Rooth daniel.rooth@hd.se042-489 93 96