Marjan Svab: En varm, värdig och rar ceremoni
Han stod kvar i bara håsorna och det såg ut som att han frös lite om de där
fossingarna som burit honom så långt.
Sedan rullade en och annan tår ner för kinden. Efter ett kort, enkelt och rakt
tack vinkade han adjö och lämnade scenen.
Snipp, snapp, snut så var sagan om Henrik Larsson slut.
Bildmaterial
Marjan Svab.
Jag var på plats när Celtic mötte Sevilla och Henrik Larsson hyllades i sin
avskedsföreställning. Och som fansen tackade av sin Bhoy. Upplevelsen
innehöll en blandning av storslagen stolthet, sanslöst känslosvall och en
stämning som var närmast sakral.
Detta är absolut inte menat som en menlös känga till HIF och de som var på
plats på Olympia i går, men den svenska traditionen är nu sådan att vi inte
är så vana vid att säga adjö till gamla storspelare och framför allt vårda
gamla storspelare.
Utomlands finns det ett slags inbyggd självklarhet att följa en sed som har en
historisk förankring i klubbarnas rötter. Det är naturligt att ta hand om de
sina som gjort klubben stora tjänster. Under friidrotts-VM i Berlin stötte
jag ihop med en kille iklädd Hansa Rostock-tröja. Jag undrade om de saknade
sina svenskar, och vi kan väl säga som så: jag tror inte vi förstår hur
respekterad Peter Wibrån fortfarande är bland fansen i Hansaland.
Jag visste inte vad som väntade och hade mina farhågor men det blev faktiskt
en riktigt varm, värdig och rar, om än något tafatt avslutningsceremoni, för
en av svensk fotbolls största.En stor spelare måste alltid ta stor plats.
Det är så spelare som Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic nått sina
framgångar. Zlatan skickade förresten en hälsning från Barcelona på skärmen.
I HIF har det inte alla gånger varit enkelt för alla att veta hur de ska närma
sig eller förhålla sig till en stjärna av denna kaliber, och här följer
årets “no shit Sherlock”-analys.
Utan Henrik Larsson är HIF ett lag för nedre tabellhalvan. Utan hans
fotbollshjärna hade inte klubben tjänat 43 miljoner på begränsade spelare
som Luton Shelton och Razak Omotoyossi. Utan en legend i truppen är det upp
till HIF att försöka tackla kommande svåra situation på rätt sätt, och för
en Rasmus Jönsson gäller det att ta vara på all den kunskap han kunnat suga
i sig i Larssons universitet.
Jag är knappast ensam om att se det gigantiska tomrum som Henrik Larsson
lämnar efter sig.
När jag vandrade hemåt sent i går kväll vände jag mig om mot
strålkastarljuset. Det kan ha varit ett bedrägligt sken. Ovan Olympia
tornade sig de mörka molnen upp och jag antar att det också var en slags
symbolik.
För Henrik Larsson återstår att ta itu med en annan sorts frihet med allt vad
möjligheter den bär med sig. Från och med nu låter vi Henrik Edward Larsson,
38 år få ha sitt liv i fred. Det har han förtjänat.
Och ni lustigkurrar som alla år spexat om Henkes Dagblad får hitta på något
kuligare att skämta om.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus