Inget kunde stoppa AIK i guldjakten
Det var 90 minuters krig, 90 minuters vilja, adrenalinsprut och magsyreflöde. Sedan var AIK svenska mästare i fotboll. 2—1 (1—0) mot IFK Göteborg i ett kokande Gamla Ullevi var oantastligt, utan diskussion.
Bildmaterial
Fakta: AIK:s guldspelare 2009
Följande spelare har spelat för AIK under säsongen. Noterbart är att ingen AIK-spelare eller ledare har tagit SM-guld tidigare.
Målvakt:
Daniel Örlund, 23 juni 1980, 7 säsonger, 30 matcher i år, Enskede.
Försvarare:
Nils-Eric Johansson, 13 januari 1980, 3, 29, Viksjö.
Markus Jonsson, 9 mars 1981, 4, 28, Växjö.
Jos Hooiveld, 22 april 1983, 1, 28, Achilles 1984.
Per Karlsson, 2 januari 1986, 6, 26, Vasalund.
Walid Atta, 28 augusti 1986, 2, 8, Stendy.
Mittfältare:
Jorge Ortiz, 20 juni 1984, 2, 27, San Lorenzo.
Daniel Tjernström, 19 februari 1974, 12, 25, Bråten.
Bojan Djordjic, 6 februari 1982, 2, 19, Vasalund.
Martin Kayongo-Mutumba, 15 juni 1985, 1, 24, Vasalund.
Kenny Pavey, 23 augusti 1979, 4, 19, Athenley.
Kevin Walker, 3 augusti 1989, 3, 3, Varberg.
Gabriel Özkan, 23 maj 1986, 4, 14, Inter Orhoy.
Dulee Johnson, 7 november 1984, 4, 15, Lone Star.
Yussuf Saleh, 22 mars 1984, 2, 10, Råsunda.
Viktor Lundberg, 4 mars 1991, 1, 6, AIK.
Daniel Gustafsson, 29 augusti 1990, 1, 1, Rune.
Patrik Bojent, 26 december 1980, 3, 2, Hovmantorps, (gick till Öster under säsongen).
Pierre Bengtsson, 18 juni 1988, 4, 14, IFK Kumla (gick till Nordsjälland under säsongen).
Anfallare:
Iván Óbolo, 28 september 1981, 2, 30, Cultural Arroyito.
Saihou Jagne, 10 oktober 1986, 2, 17, Finspångs.
Mikael Thorstensson, 24 januari 1985, 1, 12, Kärrdal.
Antonio Flavio, 5 januari 1987, 1, 12, Goiania.
Miran Burgic, 25 september 1984, 4, 8, NK Zagorje.
Pontus Engblom, 3 november 1991, 1, 2, IFK Sundsvall.
Tränare:
Mikael Stahre, 5 juli 1975, 2 säsonger.
Andreas Alm,19 juni 1973, 5.
Christer Swärdh, 23 juli 1949. (TT)
Fotboll. Det var 90 minuters krig, 90 minuters vilja, adrenalinsprut och magsyreflöde.
Sedan var AIK svenska mästare i fotboll.
2—1 (1—0) mot IFK Göteborg i ett kokande Gamla Ullevi var oantastligt, utan diskussion.
Fansen hoppade så att hyreshusen runt arenan gungade. De njöt.
Matchen hade allt utom skönspel. Visst, det fanns klacksparkar, skarvningar, dribblingar. Men mest av allt var Göteborg—AIK hejdlös, ohämmad kamp.
AIK hade en poängs övertag innan matchstart. För dem räckte oavgjort. För IFK Göteborg var ekvationen bistrare, vann man matchen vann man guldet.
Och en stund var de precis i det läget. På en av flera farliga IFK-hörnor lyckades Thomas Olsson skarva in bollen med magen(!) och Ullevi exploderade i ett guldvrål. Trodde hemmapubliken. AIK ville annorlunda.
Elva minuter efter pausen rusade Martin Kayongo-Mutumba fram på kanten, slog in bollen till Antonio Flavio och Kim Christensen i målet hade ingen chans.
Målet kom alls inte oväntat. AIK hade vassare attacker, bättre kombinationer. IFK hade hyperfaliga fasta lägen och dessutom Tobias Hysén som en ständigt lurade rovfisk i det det svarta AIK-havet.
Han hade ett par riktigt giftiga skott, bland annat ett med ett slags bananskruv som dök precis på fel sida om Örlunds ena kryss.
Men det räckte inte mot ett AIK som i början satte press på ett IFK-försvar som ibland gungande till betänkligt. Ivan Obólo sög åt sig bollar och på kanten var Martin Kayongo-Mutumba länge precis så dribblig och teknisk som AIK-fansen hoppats på.
Bak såg Jos Hooiveld oerhört säker ut och ju längre matchen led och IFK:s målnöd ökade, desto svårare hade hemmalaget att hitta lägena.
Samtidigt blev det luckor bakåt och för Daniel Tjärnström gav det läget som innebar 2—1 ur ultrasnäv vinkel. Resten var fest. Den som sedan fortsatte natten lång.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus