Någon ur "De fyras gäng" vinner igen

Marjan Svab. Vi dårar virar halsduken några extra varv och är inställda på att frysa häcken av oss för en rekordtidig allsvensk premiärs skull. Allt medan Lasse "Lagos" Lagerbäck ska ut på en fantastiskt fräck resa med Nigeria, och Vladimir But har tränat och förhandlat med Boden.

Den onormala svenska fotbollsvåren 2010 känns åtminstone en sak någorlunda säker. Det blir någon ur "De fyras gäng".

För tillfället vältrar jag mig i vardagsmotigheter. Antar att jag är en usel människa, men skyller på att jag fastnat för hemsidan Fuck My Life. Sidan där folk, i något slags outgrundligt terapisyfte antar jag, blottar detaljer om missöden, otur och annat elände som drabbat dem.

Även en trög hjärna som min fattar att en hel del är hittepå, men jag tänkte väl att ni ville ha ett smakprov ändå. Så här skriver en FML-besökare:

"I dag såg jag en äldre man trilla omkull vid ett övergångsställe. Jag hoppade av cykeln för att hjälpa honom över gatan. Medan jag gjorde det slog ljuset om till grönt. Då noterade jag att jag tappat min mobil och att flera bilar kört över den. Därefter såg jag hur någon stal min cykel. Mitt liv suger."

Sant eller inte så är väl poängen att det finns som bekant alltid någon någonstans som har det värre.

Så vad har detta med vår högsta serie att göra? Tja, kanske att allsvenskan håller den klassen den gör, och ifjol var serien ärligt talat rätt beige om man bortser från finalfyrverkeriet på Ullevi. Men det kunde ha varit värre.

Att smiska, håna och sparka på en lågt rankad 86-åring har aldrig varit lättare än nu. Men allsvenskans problem är gamla och inget som får hakan att ramla i golvet. Och även betydligt "finare" klubbar i större ligor som serie A jagar intäkter och är i stort behov av att bygga om undermåliga arenor samtidigt som de försöker hitta vägar att stoppa det eskalerande våldet.

För vissa kids i en annan generation som streamkollar Barcelonas matcher i Iphonen och i sömnen rabblar spelarna i Chelseas juniorlag och kan namnet på Atléticos reservmålvakt (jag var tvungen att slå upp David de Gea), ter sig allsvenskan förmodligen som något mossigt på väg till långvården. Må hända att jag är en dinosaurie – en "dino" som streamkollar matcher – men jag har lusläst bilagor och experttipsen samt kan fortfarande känna kittlingen inför premiären i en av världens mest öppna ligor (den vitryska konkurrerar om titeln).

Jag är övertygad om att krutröken i topp- och bottenracet precis som många gånger tidigare lägger sig först efter den sista omgången. Och bara därför tänkte jag bjuda på något som liknar en logikkullerbytta.

För trots jämna styrkeförhållanden – allsvenskan har efter Göteborgs storhetstid på 90-talet haft nio olika segrare under 13 säsonger – är känslan att det är på väg att bildas något av en exklusiv klubb. Göteborg, AIK, Elfsborg och Kalmar har låtit den fula Lennart Johansson-pokalen gå mellan sig de senaste säsongerna och jag tror det kan fortsätta på det viset ett bra tag till. Inga jämförelser i övrigt men allsvenskan verkar precis som Premier League få sitt "De fyras gäng", och Malmös tröjfärg och situation påminner om Manchester Citys. Det finns en plånbok med innehåll och på sikt möjligheter att utmana.

Fast även om allsvenskan är oberäknelig, beroende på att det exempelvis alltid finns risk att ett lag köps sönder efter en framgångsrik vårsäsong, är det ju inget kul att dra en så svepande slutsats som att allt kan hända. Så efter en snabbinventering kritar jag dit ett par streck tabellen.

Elfsborg, Göteborg, AIK och Kalmar känns som en pålitlig tätklunga, och de bredaste och spetsiga trupperna finns i Göteborg och Borås.

Visst kan baksmälla och slitsamt Champions League-kval knäcka mästarna, men AIK står fortfarande på en trygg grund och Flavio kan mycket väl vinna skytteligan.

Det blev tydligt vad Elfsborg saknade ifjol. Om James Keene kan börja producera regelbundet blir han den avgörande offensiva pusselbiten i ett lag vars spelsätt har den högsta svårighetsgraden.

Pär Ericsson är en typiskt välscoutad värvning som passar in i Blåvitt-mallen. Dessutom ska Adam Johansson och Robin Söder ses som "nyförvärv".

Samtidigt tvivlar ingen längre på att Kalmar blivit en trygg och svårintagen fästning under ledning av general Nanne Bergstrand.

Häcken, Malmö, Örebro och HIF kan slå alla lag men håller inte en hel serie. MFF och Häcken kan stöka till det mest.

Även om klubben hittills inte fått mycket för kronorna har MFF fortfarande en välfylld plånbok, och någon gång måste de ju sätta fötterna rätt i söder.

Till och med Conny Karlsson anser att HIF är svårbedömt.

För övrigt är min beundran enorm för det arbete som Peter Gerhardsson och Sixten Boström gör.

Trelleborg, Gefle, Djurgården, Halmstad: På tal om Gerhardsson och Boström ska vi inte glömma Tom Prahl. AIK och Göteborg fick åka hem tomhänta, och Vångavallen skräms fortfarande.

Och det som gäller för Gerhardsson och Boström gäller även för Per Olsson. Finns det någon som fortfarande är dum nog att slentrianmässigt häva ur sig att Gefle åker ur?

Mjällby, BP, Gais: Mjällby har en hel del folk som känt på allsvensk krutrök tidigare.

Åtvidaberg: Det roligaste med att Åtvid är tillbaka för oss som inte självklart går igång på nostalgikicken? Tja, kanske Youtube-klippet med fiktive supportern Plogo. Sök på Plogo och Åtvidaberg Ink.

Tänkte väl att ni väntat på vad som är grejen med Vladimir But.

I dessa Silly Season-tider var det inte långt ifrån att Boden smällt av en rejäl värvningsbomb. Buts meritlista innehåller både Champions League-titel och 132 matcher i Bundesliga. Nu blev det ingen återförening med barndomspolaren Peter Sedunov, men det hindrar inte att det kommer att fortsätta hända egendomliga och galet sköna saker även när ridån till vår lilla allsvenska fotbollscirkus går upp.

Härmed är manegen krattad och föreställningen kan börja. Förresten, glöm inte rensa almanackan kvällen den 22 mars. Då möts Åtvidaberg och Gefle.

Marjan Svab marjan.svab@hd.se042-489 90 35