Naoko Hashimoto har bara guld i sin tankar
Efter en mindre chock har Naoko Hashimoto hämtat sig och den japanska mästarinnan stortrivs med livet som passare i Engelholm.
Bildmaterial
Naoko Hashimoto har svarat för en imponerande debutsäsong i Engelholm och i dag inleds jakten på ett nytt SM-guld för klubben. Då får naturligtvis den japanska passareleganten en given nyckelroll.
Naoko Hashimoto har svarat för en imponerande debutsäsong i Engelholm, där hon trivs.
”Svenska volleybollmästare”. Så här ser det ut när EVS-passaren Naoko Hashimoto skriver ut sitt närmaste mål med japanska tecken.
Naoko Hashimoto
Ålder: 25 år, född 11 juli 1984.
Längd: 172 cm.
Vikt: 63 kilo.
Bor: Inackorderad i eget rum, i Luntertun, en bit utanför centrala Ängelholm. ”Jag cyklar hela tiden, in till stan och in till träningar.”
Tidigare klubbar: Hisamitsu Springs 2003-09. Spelade för Shujitsu Junior High och Shujitsu High School under skoltiden.
Meriter: J-landslaget 2002. Japansk mästare 2007, tvåa 2006 och 2009. GP-seger med EVS 2010. Nordisk klubbmästare 2010.
Smeknamn: Muck. ”Det fick jag redan i mellanstadiet. Alla skulle ha smeknamn, men mitt betyder inget speciellt.”
Så tycker hon om
... Sverige: ”Jag visste ju absolut ingenting innan, inte ens var det låg. Nu har jag hunnit se en del häromkring, som Malmö, Helsingborg och Köpenhamn.
När vi hade en match i Stockholm fick vi ledigt dagen efter och då stannade vi kvar. Jo, jag fotograferade det mesta, precis som en vanlig japansk turist.”
... fritiden: ”Jag är van vid att träna mycket så jag kör en hel del på gymmet, även när vi är lediga i laget. Annars umgås jag mer och mer med mina lagkompisar, vi brukar träffas och laga mat tillsammans. Och så håller jag lite kontakt med dem där hemma, via internet.”
... språket: ”Visst är det svårt, men jag har ju lärt mig en del svenska, som jag älskar dig, tack och fika. I volleybollen är det inga problem, många termer är nästan samma som vi använder i Japan.
Dessutom har jag fått öva upp min engelska, även om vi hade det som ett ämne i skolan pratade vi nästan aldrig engelska.”
... landslaget: ”Nej, det känns ärligt talat ganska avlägset. Jag tycker själv att alla de åtta lagen i den japanska ligan har bättre passare, så jag är nog långt borta.
Men jag vet också att jag själv kan mycket bättre än jag hittills visat i Engelholm”.
... knäskyddet: ”Det är mest en säkerhetsgrej. Jag har varit skadad, med korsbandet, men det är helt okej i dag”.
Volleyboll. Naoko Hashimoto kom direkt från en av världens bästa ligor och hon erkänner att hon blev chockad när hon för första gången tränade med sina nya lagkompisar i Engelholm.
– Skillnaden var ju så stor, jämfört med hemma i Japan.
Nu, några månader senare, tycker ”Muck” att allting blivit mycket bättre och även om EVS och svensk volleyboll fortfarande har en bra bit kvar till den japanska nivån ångrar hon inte för ett ögonblick den jättelika flytten till Europa.
– Jag har haft tur som hamnat här, säger Naoko. Det är mitt första år utomlands och jag tror det hade varit svårare att spela i Tyskland, till exempel. Sverige känns som ett lagom steg och nu ska vi bara se till att bli mästare också.
Vi träffas på ett fik på Storgatan i Ängelholm. Tamie Stark – jo, det är gamle Röglespelaren Kristoffers mamma – hjälper till att tolka och tillsammans får vi en väldigt trevlig pratstund. När Naoko landat i Sverige tog vi några bilder på torget ett par hundra meter bort. Då var hon tystlåten och försiktig, engelskan var ärligt talat inte särskilt vass, men när ”Muck” får möjligheten att uttrycka sig på sitt modersmål bjuder hon gärna på sig själv.
– Det är klart att språket kan innebära en del problem, mest i det vanliga livet, när man ska ut och handla och så. Lagkompisarna har hjälpt till men om jag ska stanna vill jag gå en kurs och lära mig lite svenska, säger Hashimoto, samtidigt som hon tar en klunk kaffe och en bit på sin räkmacka.
Framtiden är annars något hon inte gärna snackar om – ”Det får vi ta sen, jag vet inte så mycket just nu” – men vi förstår att Naoko inte har några större planer på att flytta tillbaka till Japan. Trots att volleybollen har en betydligt högre status där.
– Jag har inte känt någon hemlängtan alls. Det är lätt att trivas här i Ängelholm, folk är så trevliga och eftersom jag är uppfödd i en mindre stad passar det här mig perfekt. Fast den långa vintern har varit jobbig, jag är inte van vid att det är så här KALLT.
Snön har legat ovanligt länge, men nu är i alla fall våren på väg och i dag drar Engelholms jakt på ännu ett SM-guld i gång på allvar. Naoko Hashimoto har varit lagets bästa spelare i match efter match och efter den första chocken över den låga nivån har ”Muck” lärt sig hur svenska volleybolltjejer fungerar och vilka förutsättningar som gäller.
– Jag var ju van vid att träna sex timmar om dagen, så det är klart att det är skillnad. Men jag märkte ju snabbt hur mycket tjejerna här gillar sin sport och hur viljan har hjälpt oss alla att bli bättre.
”Muck” måttar med händerna, hur EVS-gänget klättrat flera steg på en utvecklingskurva, och även om Engelholm inte hade haft en chans mot ett japanskt topplag ser Naoko mycket som är bättre och mer positivt med den svenska mentaliteten.
– Det var mycket mer allvar i Japan, här är alla så glada hela tiden och alla tycker att det är roligt att spela. Förhållandet till tränaren och de andra ledarna är också helt annorlunda, det är mycket mer avslappnat.
Naoko erkänner att hon blev förvånad när hon fick reda på att EVS har en kvinnlig tränare. Hon pratar om de problem som brukar uppstå när tjejer tränar tjejer och hemma i Japan förekommer det ingen Tina Celinder Nygren, inte på toppnivå i alla fall. De japanska tränarna är betydligt strängare – ”Fast det är inte så hårt som i Kina” – och det märks att Hashimoto stortrivs med Tinas ledarstil.
– I Japan ska man se upp till tränaren som till en gud, med Tina är det mycket mänskligare. Vi är inte som lagkompisar, men nästan. Hon är jättebra och jag har väldigt stor respekt för hennes kunnande.
När vi avslutar intervjun med att prata lite om det stundande SM-slutspelet börjar också ”Muck” i bästa Tina-stil. Här handlar det om att alla måste vara fokuserade, inga lag ska underskattas och allt måste fungera perfekt. Annars kan det bli problem.
Naoko försäkrar dock att hon inte är särskilt orolig, det är guld som gäller och samtidigt som vi ber henne plita ner ”Svenska volleybollmästare” med japanska tecken berättar hon om hur det var att vinna det japanska mästerskapet. Hashimotos gamla klubb ägs av ett stort företag inom medicinbranschen och förutom att hela laget fick dela på motsvarande 700 000 kronor utgick en rejäl bonus även till varje spelare.
– Så mycket får vi väl inte här, va?
Naoko ler och vet förstås redan svaret på sin fråga. Men hon har inte flyttat till Sverige och till EVS för att tjäna pengar. Klubben betalar boendet och dessutom får Hashimoto en liten lön, som i alla fall ska räcka till mat.
– Jag har det jättebra och det är inga problem att få pengarna att räcka. Jag har så jag klarar mig.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus