Ni kan se framåt med stolthet
"Fansen har fått tillbaka ett anständigt lag, och HIF har gett sig en
ordentlig chans att åstadkomma något större", skriver Sportens krönikör
Marjan Svab.
Bildmaterial
HIF deppar efter att bara ha klarat 0-0 hemma mot Kalmar.
Sportens krönikör Marjan Svab.
Marjan Svab. HIF förlorade ett guld, men klubben och fansen vann något annat. Tro och en utpekad riktning.
Jag tror det är det som kallas identitet och klubbkultur.
Bittert 1: Det är klart att det för en troende rödblå svider att det just blev Malmö, och att guldmakaren är en helsingborgare.
Bittert 2: Den där korta sommarperioden efter VM. HIF tog visserligen poäng här och där, men maskinen hackade och Malmö bjöds in i matchen.
Bittert 3: HIF gjorde inga mål och lyckades bara ta två av tolv poäng mot Gais och Kalmar.
Så där, då var den förbaskade tandgnissel-listan avklarad.
För när HIF-are vaknar upp i dag kan de precis som alla i Malmö blicka framåt med stolthet i blicken och inse att möjligheterna ligger och väntar.
Jag vet inte om just de HIF-fans jag känner är representativa för hela skaran, men det känns som att de tillhör ett härdat släkte. De har varit desillusionerade, men aldrig gett upp hoppet om bättre dagar. Det är på sitt sätt beundransvärt eftersom de varit tvungna att vänja sig vid att deras klubb bott granne med kaos under stora delar av 2000-talet.
I går hyllades Conny Karlsson och spelarna med all rätt. Men jag väljer ändå att lyfta fram läktarfolket lite extra. Alla de som bitit ihop när de kunde ha lagt sig ner och dött utan att någon hade kunnat kritisera dem för det. Förhoppningsvis får de en titel att fira på Söderstadion på lördag.
Förklaringen till sluttabellen är annars enkel att peka på. Inga lag i Sverige har varit så tydliga med sin spelidé som HIF och Malmö.
De spelmässiga skillnaderna mellan laget syntes tydligast i våras då HIF valde att spela rakt och enkelt medan Malmö levde på sin passningskonst.
Conny Karlsson var ju inledningsvis tvungen att få ordning på spelarnas gamla "Hey ho, let's go"-inställning till att försvara eget mål, och det gjorde att utvecklingen av anfallsspelet fick vänta.
Den senaste månaden har HIF och Malmö spelmässigt närmat sig varandra. HIF tvingades på grund av avstängningar och skador till en offensivare balans i en måstematch i Borås. Och Malmö blev lite mer som HIF. Enkelheten, rakheten och presspelet blev aldrig tydligare än i kniven-på-strupen-matchen borta mot Häcken.
Men Malmös offensiva ambitioner fanns där från dag ett och gjorde att målskillnaden så småningom blev ett användbart ess.
MFF brydde sig inte om att på ett typiskt traditionellt svenskt riskminimeraraktigt vis vänta ut motståndarnas misstag. MFF vann matcher av egen kraft. Roland Nilssons pågar gick mållösa av planen i fyra matcher på hela säsongen. Imponerande och triumfen är tveklöst välförtjänt.
Malmöborna kommer att fortsätta fira som om fotboll är på väg att förbjudas, och som om morgondagen inte existerar. Och på Stortorget i eftermiddag står en guldtrupp som innehåller namn som Guillermo Molins, Agon Mehmeti, Ivo Pekalski, Wilton, Dardan Rexhepi, Ricardinho, Jiloan Hamad...
Det säger något om vår samtid och precis som i fallet med Frankrikes världsmästarlag och dagens tyska landslag är sammansättningen av MFF-truppen ett stort fett långfinger upp i fejset på mörkermän med vissa politiska sympatier.
På Terrasstrappan här hemma såg det ut som det brukar en öde söndagskväll i november, och jag möttes av tomma blickar i Olympias korridorer.
Men hej, allting är kanske annorlunda om 365 dagar. För fansen har fått tillbaka ett anständigt lag, och HIF har gett sig en ordentlig chans att åstadkomma något större.
Vinnaren skriver historien, men med tanke på detta historiska slag om Skåne så vete fan om vi ändå inte kommer ihåg en tvåa för en gångs skull.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus