SVAB: "Minimalismens mästare"
Han kom som en ursäkt en höstafton och fick en stads ständiga förväntningar hängt i en svångrem om halsen. Conny Karlsson gjorde det enda han kunde göra, tog tidsmaskinen tillbaka till 1982 och drog en rak linje mellan spelaren och tränaren Conny Karlsson. Vinnare då, vinnare nu. Svårare än så behöver det inte vara.
HIF guld 2011
2011 blev ett historiskt år för HIF. Guld i Allsvenskan, Svenska Cupen och Supercupen. Här kan du läsa allt om den unika säsongen!
Marjan Svab. Mästare vinner fotbollsmatcher. En så odiskutabelt självklar sanning att jag inser att det låter dumklokt. Men det är ju så det är med stora mästare, de handlar om konsten att få det svåra att se lätt ut.
När han satt på den första presskonferensen på Olympia, och mer eller mindre beklagade att klubben inte lyckats skaka fram ett sexigare och häftigare tränarnamn, hade Conny Karlsson redan bestämt sig för att luta sig mot okomplicerade principer och enkelhet.
Det höll på att ge utdelning direkt. Istället blev 2011 året då svensk fotboll fick ett kvitto på att man aldrig ska underskatta okomplicerade principer, enkelhet och 57-åriga tränares retroperspektiv.
Det är bara att lyfta på kepsen för Conny Karlssons grundmurade tro på det enkla, som effektivt spelsystem och konkurrensvapen. Om konstnärssjälen Kerstin Carlsson Gullvert funderar på att med pensel föreviga sambons bedrift kan ett lämpligt namn på tavlan bli "HIF anno 2011 – minimalismens mästare".
Här har vi mer än en gång skakat på huvudet åt en av de märkligaste och mest kaotiska säsongerna med en liga som befinner sig i en brytpunkt mellan folkhemstanken och en kommersiell morgondag.
Vi satte i går punkt för allsvenskan 2011 med ett mästarlag som för ovanlighetens skull inte kunde fira på plats efter sista omgången. Malmö FF av alla lag lämnade bokstavligen över guldstafettpinnen till kusinen i norr, samtidigt som HIF utan att bry sig (varför skulle man?) gjort slarvsylta av det starkaste försäljningsargumentet produkten allsvenskan haft – en av världens jämnaste och mest spännande serier. Framöver återstår ett stort gäng betydelselösa träningsmatcher. Och glöm inte kaoset på plan och förbundsrum.
En ovanlig säsong, men i allt detta har det gått att lita på en sak:
HIF vinner fotbollsmatcher.
HIF hade precis vunnit sin 38:e seriematch av 57 möjliga under Conny Karlsson, och i Ullevis innandöme pågick tjoet och tjimmet.
Karlsson bar som alltid träningsställ. Han berättade att partykostymen hängde kvar där hemma, och skojade om att han skulle se filmen "Blåst på konfekten" på vägen hem i bussen.
När jag slängde ur mig en fråga på temat historiska referenspunkter sken Karlsson upp. Jovisst såg den gamle mittbacken parallellerna mellan HIF och det IFK Göteborg han som lagkapten ledde under den sanslösa och legendariska säsongen 1982. Då, när en viss Sven-Göran Eriksson lämnade över ett arv som den svenska tränarkåren inte var sen att omfamna.
Press och understöd, raka och täta 4-4-2-led, ge ledartyperna ansvar för att skapa en stark enhet där alla får ta plats mot att de sköter sitt jobb. Framgångsformeln fungerar fortfarande finfint visar det sig.
— Jag känner igen mycket av det vi hade i Göteborg i denna spelargrupp. Karaktärerna, sammanhållningen, och hur svårt det kan vara att acceptera en förlorad fotbollsmatch.
— Men jag vet inte om det är jag som ska stå här och ta åt mig..., sa Karlsson, mån om att tona ner sin betydelse.
Nanne Bergstrand fick en gata uppkallad efter sig efter Kalmars historiska guld. Jag är rätt övertygad om att Conny Karlsson skiter ett rätt stort stycke i sådana extravaganser. Han har ju inte gjort något märkvärdigt, bara sett till att ett lag vinner fotbollsmatcher.
Conny Karlsson är den sortens tränare som anser att alla spelare är lika mycket värda. Men jag kan göra som jag vill och därför tänker jag peka ut spelarna som i huvudsak sett till att HIF tagit sitt sjunde SM-guld.
Pär Hansson. Här höftar jag, men seriens överlägset bäste målvakt har på egen hand plockat mellan tio och femton poäng. Nuförtiden är idioträddningarna av det givna slaget att jag inte ens antecknade när Hansson med tio minuter kvar av guldmatchen (HIF spelar alltid avgörande guldmatcher i Göteborg) mot Gais pantersmidigt följde med bollen på väg mot krysset och tippade till hörna.
Ardian Gashi och May Mahlangu. Hjärtat och lungorna i HIF. Seriens bästa innermittfält har spelat ihop i 26 av 27 matcher.
Åldermännen Mattias Lindström, Christoffer Andersson och Erik Edman har i sina ledarroller varit truppens förlängda arm till tränare och styrelse.
När personalomsättningen varit som störst i HIF har denna sextett varit fundamentet.
Åge Hareide skapade revolution i HIF och allsvenskan när han dundrade in på Olympia. Det var nytt, framtid, häftigt, 4-3-3 och full fart framåt. Conny Karlsson har å sin sida varit ifrågasatt både externt och internt, och på sina håll hävdas det att det inte ens är säkert att han blir den som leder laget i kommande Champions League-kval. Det får vara hur det vill med det, för om några veckor när det spelas cupfinal kan det stå 3–2 i inspelade HIF-titlar mellan Karlsson och ikonförklarade Hareide.
Vad händer sedan? Har HIF råd att göra en rejäl internationell satsning? Behöver laget spetsas med bredd, spets och framför allt egenskapen snabbhet? Har...
Äsch, allt detta tar vi en annan dag. Mattias Lindström har ju för bövelen en pokal att olla. Och sedan kommer nya matcher som måste vinnas.
