Brithéns äventyr har bara börjat

Han har fått fria händer för att skapa världens bästa hockeyakademi. För att lyckas måste Jim Brithén stävja slagsmålskämpande ungdomar och konspirationer. "Vill de inte lyssna på vad jag säger får de skylla sig själva", säger han.

Jim Brithén traskar ner för en stig mot Lingvallens restaurang i Skälderviken utanför Ängelholm. Han har en vit keps och en röd träningsoverall på sig, båda plaggen pryds av ett klubbemblem med de kyrilliska bokstäverna som betyder HC Donbass.

– Det är obegripligt, i början kunde jag inte ens läsa av en vägskylt, säger Brithén och slår sig ner i matsalen.

I oktober stack den välkände ängelholmaren, som haft mängder av tränaruppdrag i karriären, till ukrainska Donetsk för att ta sig an en unik utmaning som inte går att hitta på svensk mark.

– Målsättningen är att HC Donbass ska bli världens bästa hockeyakademi. Rent ekonomiskt finns alla underlag, men facilitetsmässigt har vi inte allt vi behöver. Men de har sagt till mig att inom tre år ska en anläggning vara byggd precis som jag vill ha den, säger Brithén och fortsätter:

– Jag förväntar mig att vi bygger upp ett akademicenter med två-tre ishallar, skottramper, gympasalar och teknikfaciliteter. Sen har vi ett antal coacher som jag chefar över och ser till att allt fungerar i de olika lagen.

Sedan Sovjetunionens fall har ukrainsk ungdomshockey stått stilla. Ishallar användes tills ismaskinerna föll ihop och lämnades sedan öde. Men för ett par år sedan bestämde sig den nyblivna KHL-klubben HC Donbass för att satsa på ungdomarna igen – och det är Brithén som har fått uppdraget att leda arbetet som direktör och överhuvud för klubbens akademi.

Han har fått helt fria händer av klubbens president, Boris Kolesnikov, som pumpar in miljoner i klubben. Kolesnikov är även vice premiärminister i Ukraina.

– Jag kommer med ett förslag till ledningen, och sedan är det upp till dem att säga okej eller att säga att förslaget blir för dyrt. Än så länge har de bara sagt okej till alla förslag. Jag får allt exakt som jag vill ha det, men tänker inte bygga några guldslott.

Med barnen utflugna bestämde sig makarna Brithén för att testa något annorlunda. Frun Barbro flyttade med Jim till centrala Donetsk där de nu bor på tolfte våningen i en lyxlägenhet.

– Ukraina är inte världens roligaste ställe att bo på, men vi har en fin lägenhet och gör vardagen till vad den är. Det är ett enkelt liv och en utmaning som är minst sagt häftig, säger Brithén och rättar till sina glasögon.

I nuläget finns en ungdomsavdelning med spelare från tolv år och neråt medan akademin ska bestå av ungdomar från 13 år och uppåt. För att ta sig ut till skolungdomarnas ishallar krävs en resa ut till Donetsks förorter.

– Där vill en normal svensk inte vara efter mörkrets inbrott. Det är två höghusområden i öststatsanda där det bor 200 000 respektive 150 000 arbetare. Det är ruggigt, lite som ett ghetto.

Brithén sneglar på klockan. Om cirka fem minuter ska träningspasset i gymnastiksalen för klubbens 14-åringar starta. Laget spenderar tre veckor på träningsläger i Sverige, två i Ängelholm och en i Linköping.

Vi vandrar in i hallen och möts upp av Brithéns privata tolk som även fungerar som assistent och chaufför. Brithén säger några snabba ord innan han sätter sig ner på läktaren.

– De här grabbarna har lärt sig att slåss så in i helvete och är verkligen härdade. Jag har sagt till dem att de inte för slåss alls, men de kan om det skulle behövas. Killarna som är här bor på ett internat och träffar sina anhöriga högst två-tre gånger om året.

Brithén nickar ner mot laget.

– Det är inga rikemansbarn, klubben betalar allt och killarna kommer från helt andra förhållanden jämfört med Sverige. I Ukraina väljer man idrott när man är sju år gammal och det här är deras chans att lyckas i livet.

Lagets tränare, ryssen Valeriy Sidorov, kommer upp och hälsar. Han är en av de coacher som ska anamma Brithéns tänk vad gäller talangutveckling.

– De har en helt annan filosofi hur kring hur utveckling fungerar . Jag kunde ha tagit in tio stora 14-åriga ryssar med mustasch. Då hade vi vunnit varje liga som går att vinna, men vad är det för utveckling av ukrainsk hockey? Den dagen de blir tillräckligt bra drar de hem till Novosibirsk eller Moskva.

Parallellen till Rögle finns där.

– Jag försöker bygga upp samma tänk som vi har i Rögle. Där försöker vi i första hand skapa en själ där man är hemmahörande från regionen. Målet är att skapa A-lagsspelare till vårt KHL-lag och jag vill i första hand ha lokala spelare med stor potential och bra karaktär.

Det är dock inte bara guld och gröna skogar för Brithén. Han berättar att det finns många högt uppsatta personer som gärna vill styra och ställa.

– Visst vill vissa gärna manipulera ledningen för att utmanövrera mig och det pratas en del bakom min rygg. Man vet att de finns sådant, men om man lärt sig hantera det vet jag däremot inte. Man får ta det för vad det är.

– Jag måste vara lyhörd och kan inte köra in huvudet i väggen som någon envåldshärskare. Det är en helt annan värld och mitt arbetssätt handlar om att lyssna, vara flexibel och anpassa mig utan att vika från min egen filosofi. Det gäller att acceptera att vissa saker tar tid att förändra.

Satsningen är total på alla plan. Brithén ska exempelvis anställa en ansvarig chef för videocoachningen samt ett par heltidsanställda under denne som kommer att åka runt och filma akademilagens matcher.

– De vill ha resultat i guldmedaljer medan jag försöker att förklara för dem att vårt resultat ligger i spelarnas utveckling. Vi får se om de köper det, en vacker dag kanske jag kallas in på kontoret och får beskedet att de vill byta ut mig. Men då får de skylla sig själva.

Brithén har ett kontrakt som sträcker sig ytterligare några år för att kunna bygga mot en långsiktig målsättning med närmast obegränsade medel.

– Jobbmässigt kommer det att ta tre-fyra år innan allt är på plats. Sedan gäller det att klara av allt vid sidan, och det har jag satt mig för att göra, säger Brithén bestämt.

Linus Ahlin
linus.ahlin@hd.se 042-489 90 30