Äntligen åttonde gången för Skanåker

Ragnar Skanåker är redan inskriven i svensk idrottshistoria. I London kommer han skriva ytterligare ett olympiskt kapitel – som isländsk tränare.

Vi träffar Ragnar Skanåker på hemmaplan i Munka Ljungby. När vi kommer håller han och hans barn på att måla om huset. Det får bli en kaffepaus i arbetet och ett samtal om 78-åringens åttonde OS-resa. Den här gången som tränare för den isländska pistolskytten Ásgeir Sigurgeirsson.

En mer meriterad tränare när det kommer till skytte och olympiska spel går knappast att hitta. Ragnar Skanåker har sju OS på sitt CV. En ära han endast delar med en annan svensk, florettfäkterskan Kerstin Palm.

Lägg därtill att han har ett guld, två silver och ett brons från spelen. Dessutom kvalade han in till OS i Aten 2000, men då fick han inte åka. Därför tycker han det är lite extra skönt att sätta sig på planet till London.

– Det är ju skitroligt. Jag tycker det är en liten hämnd på olympiska kommittén också. Då sa de: "Skanåker, vi ska inte skicka några pensionärer", säger Ragnar Skanåker.

Men trots att han passerade pensionsåldern lite över 13 år sedan har han långt ifrån trappat ner. Det är inte många dagar som står tomma i Skanåkers kalender.

– Man måste ju göra någonting. Jag måste vara aktiv och ha roligt, säger han.

De senaste tre åren har fokus legat på adepten Ásgeir Sigurgeirsson och målet för samarbetet har hela tiden varit att nå sommarens OS-tävlingar. Grunden är redan lagd, nu ska allt bara falla på plats i rättan tid. De sista detaljerna finputsas under den sista veckan. Skanåker flyger till Island under tisdagen.

– Mitt jobb är att försöka att få honom att hålla nerverna under kontroll. Jag kan inte lära honom skjuta, för han skjuter bättre än vad jag gör så det lägger jag mig inte i.

Och just den mentala pressen är något som påverkar enormt mycket under ett OS enligt Skanåker. Framförallt om man kommer från ett litet land som Island.

– Det som är så speciellt med OS för de här små nationerna är att alla känner den som åker. I Kina, Ryssland och Amerika kan de som åker vara fullständigt okända. De är 100, 200 i truppen medan Island kanske bara är 20 stycken.

– Då blir det ett helt annat tryck på skallen. Det är tio gånger värre än att vara med i ett VM. Jag blir trött bara när jag tänker på det.

En press som man inte kan gömma sig ifrån och som alltid påverkar resultaten.

– 1972 när jag vann och slog olympiskt rekord så gjorde jag egentligen en jädra skittävling. Mina resultat på träningarna då låg 15 poäng högre. Men just för att jag visste det kunde jag skjuta utan att vara nervös.

Enligt Skanåker så ska han och hans elev vara redo att leverera. Men det är inte tal om några medaljchanser, även om islänningarna har förhoppningar på Sigurgeirsson.

– Han har inga medaljchanser. Gör han bra ifrån sig så hamnar han på mellan 10:e och 20:e plats och då har han gjort det skitbra, konstaterar tränaren.

Att åka till OS betyder dessutom att det kommer bli en hel del kära återseenden. Konkurrenterna från tiden som aktiv är även de, liksom Skanåker, tränare numera.

– Jag ser fram emot att träffa gamla skyttekompisar. De är ledare för olika landslag från hela världen. Vi ska prata gamla minnen med och ha trevligt.

Han kommer också försöka att följa svenskarnas framfart i London, men det kommer förmodligen inte bli många timmar utanför skjutbanan.

– Det blir där jag kommer vara, jag tror inte jag kommer vara någon annanstans. De andra grenarna ser man bättre på tv.

Efter OS kommer Ragnar Skanåker att bli tränare för det danska skyttelandslaget. Då planerar han ett nordiskt samarbete för att kunna få de bästa förutsättningarna.

– Har man ett så stort upptagningsområde så ska det väl finnas någon som satsar hårt och som kan bli riktigt bra.

Daniel Wilhelmsson
daniel.wilhelmsson@hd.se