hd.se
Sverige förtjänar att hyllas
De vann. Jo, det är faktiskt sant. Ett gäng blågula hjältar satte punkt för en fantastisk OS-saga genom att vinna tillbaka stoltheten och folkets hjärtan.
Söndagen den 12 augusti, 2012: Nationen verkade stå still som på den gamla goda Stenmarktiden, och jag har hittills inte upplevt en match som väckt så mycket känslor, inlevelse och engagemang här på vårt lilla kontor som OS-finalen mellan Sverige och Frankrike.
Och ibland är det för all del vettigt att vara realist och peka på kalla fakta, men en sådan här dag känns det meningslöst och trist att hänga upp sig på saker som grymt slut, blågul depp, hängläpp, avgrundsdjup besvikelse, brustna drömmar och avsluta det hela med att lägga ut en bombmatta av svordomar.
Det känns meningslöst och trist att peka på och påpeka efter en magisk final där ett uträknat Sverige gick ut och greppade möjligheten genom att ställa de tuffa och svåra frågorna till detta överlägsna Frankrike som under 2000-talet tagit sju mästerskapstitlar.
Tidigare i somras tvingades ett annat svenskt landslag att åka hem från Kiev efter att förbundskaptenen Erik Hamrén på förhand talat högt och brett om "shining", moral, laganda, vinnarattityd och medaljchans.
Efter missen i VM-kvalet valde de utskällda förbundskaptenerna Staffan Olsson och Ola Lindgren samt spelarna att smyga in i OS utan att häva ur sig en massa bullshit. Väl på plats var det mycket verkstad och inget snack från första till sista sekunden.
Varken Frankrike eller Sverige vann sina respektive grupper, men under en intensiv och slitsam turnering gäller det som alltid att ha en smart plan för att vara bäst när det gäller.
Olsson och Lindgren visade fingertoppskänsla när de gjorde sina målvaktsval. Mattias Andersson var formidabel i semifinalen, och i går höll Johan Sjöstrand samma nivå som världsmålvakten Thierry Omeyer.
Jättarna Tobias Karlsson och Magnus Jernemyr slet kopiöst för att hålla ihop försvarsspelet. Och även om man hade kunnat önska sig mer av det offensiva spelet från kanterna och sex meter – Sverige fick slita ont för målen – såg framför allt Jonas Larholm med sitt modiga skytte till att Frankrike inte kunde dra ifrån i målprotokollet.
Det var viktigt att hänga med i starten och stoppa Frankrikes Formel 1-handboll, och ett Sverige som spelade respektlöst lyckades inte bara med det utan tvingade till slut Omeyer, Nikola Karabatic, Daniel Narcisse, Michael Guigou och allt vad storstjärnorna heter att plocka fram sitt maxkunnande.
Samtidigt går det inte annat än att beundra detta storslagna och skickliga Frankrike.
Ett snabbt 3–5-underläge vändes till 6–5, och därefter hölls ledningen hela vägen fram till slutsignalen. Ett lag som spelat final efter final har lugnet, kylan, erfarenheten och vet vad som krävs för att hantera olika situationer.
Mot detta franska Dream Team stod alltså Sverige upp under hela finalen. För Kim Andersson och ett par spelare till var det sista natten med gänget. De kan stämpla ut i vetskapen om att de varit en del av ett lag som gjort sig förtjänt av varje hyllning.
Historien säger att det blev silver. Men just i dag vet jag inte om jag håller med om att "ingen minns en tvåa".
Textförstoring
