hd.se
Kan bli en lika galen säsong
Galenskaper, glädje, förtvivlan. Påminnelser om vår skörhet och våra tillkortakommanden. Livet i ett nötskal. Allt hände framför våra ögon, vecka efter vecka. Det finns alla förutsättningar att Premier League bjuder på en lika känslomässig och omtumlande säsong igen.
De som framhäver att fotbollen är en spegelbild av livet självt fick de flesta argumenten på sin sida när vi summerade spektaklet, dramat.
Rasismen visade sitt vidriga tryne i samband med att Suarez- och Terry-gate rullades upp inför tv-kamerorna och ut i vardagsrummen. Liverpools Luis Suarez kallade Manchester Uniteds Patrice Evra för "negro", och på annat håll skymfade Chelsea- och landslagsprofilen John Terry QPR-spelaren Anton Ferdinand.
Engelsk fotboll har inte utan framgång slagits mot denna sorts enfald men händelserna visar att det är ett arbete som aldrig kommer bli helt färdigt.
Den 17 mars i år segnade Fabrice Muamba ner till marken i samband med cupmatchen mellan Tottenham och Bolton. Muamba hade som många andra förväntansfulla unga män nått sitt mål, men det spelar ingen roll att du är 23 år och har världen i din hand när ditt hjärta vill annat.
På White Hart Lanes läktare förenades lagens supportrar med tårar i ögonen i gemensam önskan om att inte det värsta hänt, och började så småningom skandera Muambas namn. Ett av sportens absolut ljusaste ögonblick om ni frågar mig.
Det sparkades även boll, och som det sparkades.
Vi fick nypa oss tusen gånger om, gnugga oss i ögonen, ja allt på en gång för att verkligen tro på science fiction-resultaten från Old Trafford. Manchester United-Arsenal 8–2, Manchester United-Manchester City 1–6.
Orädda och självsäkra nykomlingen Swansea var fjolårssäsongens roligaste upptäckt. Tränaren Brendan Rodgers tog med sig sitt optimistiska synsätt på hur spelet ska spelas och har redan satt sin prägel på Liverpool. Och det häftiga är att Swansea i år tränas av Michael Laudrup.
Alan Pardew (gift med svenska Tina) förvandlade något otippat Newcastle till en segermaskin.
Nödlösningen Roberto Di Matteo gjorde Chelsea till Europamästare.
Och så vidare...
När vi trodde vi sett och upplevt allt återstod allt kvar att se och uppleva. En emotionell säsongsresa i koncentrat.
Klockan hade nått 90 minuter i säsongens sista match, och Queens Park Rangers ledde med 2–1 mot ett panikslaget Manchester City. De ljusblå på läktarna var fullständigt förtvivlade över att deras kärlek höll på att strula bort titeln till ärkerivalen United när miraklet skedde:
90+2 min: 2–2, Edin Dzeko.
90+4 min: 3–2, Sergio Agüero.
På övertid slog "Fergie time" tillbaka mot Sir Alex Ferguson. Motståndarsupportrar har länge påstått att Uniteds tränare brukar få extra minuters tilläggstid av domarna när hans lag ligger under. Extratiden har fått smeknamnet ”Fergie time”.
Med det sagt – och att Robin van Persie och Wayne Rooney ska spela tillsammans – är det rätt låga odds på att gamle rödnäsan Sir Alex åter sitter på tronen i maj.
Utifrån "tycke och smak"-perspektivet känns det tämligen meningslöst att kasta sig in i diskussionen om huruvida Premier League bjuder på en av planetens största, bästa och häftigaste idrottsshower. Likt förbaskat är skådespelets speciella och starka dragningskraft avgörande för fascinationen.
Det som sker på planen spelar in förstås. Men det kan lika gärna handla om något mer, något annat, saker som sker runtomkring oss. En overklig verklighet kanske.
Textförstoring
