Godkänt räcker inte, HIF

Festen fortsätter. Utan HIF. Nya tag nästa år. Troligen utan HIF. Dum som är jag tror jag fortfarande på ett svenskt lag i Champions league.

Susan Boyle satte tonen när hon drog igång "You'll never walk alone". En kvinna som hade allt emot sig när hon ställde upp i en sångtävling men blev belönad för sitt mod och sin tillgång, rösten.

Sedan kom ett rödblå lag in på Celtic Park och hade ungefär liknande usla odds emot sig som Boyle haft en gång.

Redan i första minuten small det. Kris Commons inledde med att markera med en lika klockren som stenhård tackling på Ardian Gashi.

Sedan hände inte så mycket mer från Celtics sida och HIF insåg att...tja, att det var bara att fortsätta spela som man gjort på Olympia.

Mittfältet höll i bollen och Thomas Sörum och Nikola Djurdjic turades om att möta respektive söka sig mot ytorna bakom Celtics tröga backlinje.

Men de fick inte så mycket mer med sig. De hade behövt skapa målchanser som senast, de hade inte orken att oroa. HIF behövde definitivt inte ett offsidemål i nacken före paus.

Celticfansen är medvetna om att de dyrkar ett lag som inte lär samla poäng på hög i gruppspelet, men ingen kan ta ifrån läktarfolket att de hade haft en finfin finalchans om det funnits en turnering i att skapa magiska cupaftnar. När gammal som ung på hela arenan ställde sig leende med ryggarna mot plan och hoppade, samtidigt som de luftade struparna för fullt, gick det inte att värja sig.

Och precis som på Olympia, ständigt denne lugne och kylige Giorgos Samaras. Det fanns en tanke bakom precis allt grek-Jesus gjorde, bollbehandlingen var som vanligt utsökt och HIF är förstås inte i närheten av att ha en sån kvalitativ speluppläggare i sin trupp. Där har ni en av skillnaderna mellan lagen, och en anledning, till att HIF:s klubbdirektör Paul Myllenberg istället åker till Monaco och Europa League-lottningen.

HIF ska inte se Europa League som en tröstturnering. Chansen att spela in rankingpoäng är större, laget får fortsatt nödvändig tuff internationell matchning och kanske kan klubben casha in några extra miljoner.

Drömmen tog slut på "Paradise". Dubbelmötet förlorade HIF när Thomas Sörum, May Mahlangu och Alejandro Bedoya var för oskarpa i avgörande situationer hemma på Olympia.

Så var detta ett genant uttåg? Var det pinsamt? Sällan. Inte en gång.

HIF gjorde en väl godkänd match samt en godkänd. Man har fått lära sig att det inte är tillräckligt på denna nivå.

Dröjer det tolv år till innan en svensk klubb öppnar dörren till finrummet? Jag vill ju tro att HIF och Malmö visat att det inte är helt omöjligt.

Före matchen drog ett häftigt åskoväder in över landsbygden och HIF:s spelarhotell. Lamporna slocknade och dundrandet kändes i väggar, fönster och kropp.

Det var också den enda knall vi fick uppleva i Glasgow.

Marjan Svab
marjan.svab@hd.se 042-489 90 35