hd.se
Att inte göra läxan är dyrbart
-
-
Christoffer Andersson deppar. Britt-Mari Olsson
En 0–4-förnedring i Neapel. Eller 0–1 i Valencia med den kvardröjande känslan att man borde ha fått mer betalt. Det senare måste svida mer.
Noll mål. Två nedslående resultat sett med svenska ögon.
Jag vill ju verkligen både tro och hoppas, men det har gått så långt att jag börjat acceptera att det där avståndet vi sliter med att krympa till övriga Europa istället ökar för varje Champions League och Europa League som startar.
Det var kvällen då HIF gjorde väldigt mycket rätt. Det var kvällen då HIF blev avslöjat som ett juniorlag. Mot Sundsvall går det att slappa, småfuska och spela lite sådär okoncentrerat och ändå vinna med 4–0. Den stora världen är däremot skoningslös mot dumma pojkar.
Jere Uronen (bäst i HIF i går) fixade till frillan när Celtic gjorde 1–0 på Olympia. Ardian Gashi käftade med domaren, medan en passiv och disträ May Mahlangu glömde bort Juanfran. Boom! Ett löjligt och onödigt mål, men även logiskt.
När vi hela tiden pratar om att svenska lag behöver dessa matcher för att lära sig läxor stämmer det förstås. Men då gäller det också att tränare och spelare verkligen gör läxorna. Att förlora vid enstaka tillfällen på grund av en fadäs må vara hänt, att strunta i detaljer gång på gång är ingen slump utan ett mönster.
Reine Almqvist slarvar däremot inte. Han hade som vanligt gjort grundjobbet hundraprocentigt när han satte ihop scoutingmappen om Levante.
Ett ospanskt och ålderstiget Levante stod bastant organiserat och bollade i sidled för att emellanåt skicka långt på sina kantspelare. På andra sidan ställde HIF upp enligt samma 4-4-2-uppställning. När HIF fick chansen gick de rakare framåt, och sökte tidigt med förstapassningen David Accam och Nikola Djurdjic.
HIF:s anfallare har både fart, bra bollkontroll och hittar varandra hyfsat. Problemet för Djurdjic, Accam och flera andra? De saknar den där internationella "Henrik Larsson-rutinen". Den som HIF anno 2008 använde som vapen i avgörande lägen, och som gjorde att man nästan chockade sig fram till en åttondel i Europa League.
Det kanske låter märkligt att räkna Levante, hemmahörande i en av de dominerande ligorna, som det mest mänskliga motståndet i gruppen. Men jag gör det ändå. Av det jag förstått har det gått undan mellan Twente och Hannover.
Ni inser vad en HIF-poäng i Spanien hade betytt för fortsättningen. Det mest intressanta är hur HIF kommer att reagera efter alla dessa "nära men tyvärr ingen cigarr"-matcher.
Här har vi ett lag som två säsonger i sträck vunnit, vunnit och vunnit lite till. Hur påverkas spelare när de plötsligt blir medvetna om sin dödlighet? HIF har mött starkt motstånd i allsvenskan och Europa, absolut. Men det betyder ingenting. Förluster tär likväl. Speciellt de knappa.
En krävande helveteshöst har precis inletts. Jag är inte säker, men hoppas att Pär Hansson och hans HIF orkar fullfölja maratonloppet.
Textförstoring
