Därför älskar jag derbyn

Det här är en ren och skär kärleksförklaring till derbyna mellan HIF och MFF. Matcherna betyder oerhört mycket för mig. Väldigt många känslor och minnen dyker alltid upp samband med dessa möten!

Som liten påg såg jag derbyn med Mats Magnusson, Jonnie Fedel och Henke Larsson. Jag stod på södra läktaren på Olympia.

Det kröp i hela kroppen innan och under de matcherna. Färgerna, pulsen, folket och godiset som delades ut från publikvärdarna.

Några år senare fick jag vara bollpojke på ett derby. Vilken lycka.

Jag stod bredvid målet och slängde bollar till en skrikande Sven Andersson. Så nervös har jag aldrig varit på en fotbollsplan – inte ens i dag.

Vi fick gratis glass och autografer av HIFspelarna. Lino Boriero, och Anders "Swiss" Svensson var mina favoriter. Och såklart Mikael "Ragge" Ragvald, som hade en egen klack på östra. Raggeline vi saknar er.

Jag var nio år när jag kom till HIF från Ödåkra. Åren rullade på och jag fick äran att spela i Sveriges bästa lag i årskullen födda 1980. Jag umgås fortfarande med många från den tiden. Vi hade ett fantastiskt lag. Jag är väldigt stolt och blir alltid glad när jag tänker på de åren.

Det var där mina derbyn började. Vi och Malmö spelade alltid om segern i Skåneserien. Vilka matcher.

Jag och Jimmy Tamandi sprang sönder varandra. Det var tufft och härligt, en oerhörd vinnarmentalitet från båda lagen. Det finns spelare i det Malmölaget som jag fortsatt träffa utanför planen genom hela min karriär och fortfarande gör, rivaliteten till trots.

Lagkamrater valde andra vägar och val i livet. Jag fortsatte i HIF. Pojklagen, juniorlagen (det fanns tre), U-laget, A-laget...

Helt plötsligt skulle jag få spela ett Derby på Olympia. Ett derby mot Malmö på Olympia inför 16 000. VAD FAN!

Jag skulle få spela med Sven Andersson som jag tidigare varit bollkalle åt. Jag minns inte mycket från matchen, inte ens hur det gick. Vad jag minns var stämningen och stoltheten jag kände under matchen. Som helsingborgare är dessa matcher de bästa du kan få äran att spela. E-V-E-R.

Sedan dess har det blivit otaliga derbyn. Vissa med lyckliga slut, andra med olyckliga. Men alltid, alltid med samma känslor inför och under matcherna.

Nuförtiden heter motståndarna Wilton, Daniel Larsson, Richardinho med mera. Concha är tillbaka. Kul.

Jag minns som sagt inte mycket av mitt första derby. Men låt oss göra kvällens match till en av många oförglömliga.

Mattias Lindström