Det är andra tider nu, HIF

Det är höst i Helsingborg. En höst då isande vindar blåser in över staden. De vindarna blåser inte HIF:s väg i år.

Ännu en gång tappade HIF en ledning hemma på Olympia. Ännu ett poängtapp som innebär att HIF:s jakt på Europaspel mer börjar likna en jakt på halmstrån.

Det fina med att sitta med facit i hand är att man kan vara efterklok. Det är inte alltid roligt, men väldigt enkelt.

I våras spelade HIF sex oavgjorda matcher. Fyra slutade 1–1. I samtliga fall ledde man med 1–0.

Bara genom den oförmågan att stänga matcher tappade man åtta poäng innan EM-uppehållet.

Det är den uppförsbacken man nu försöker klättra upp för.

Det såg ut som att ett rejält kliv skulle tas på ett Olympia som dränktes av regn, där jag inte avundas de tappra själarna på de båda taklösa kortsidorna.

Vädret gjorde att matchen blev chansartad. Varken HIF eller MFF vågade stå särskilt högt med sina respektive backlinjer och 50–50-chanserna värderades hela tiden med kroppsskada som en del i kalkylen.

Jere Uronens 1–0 hade nog inte gått in på en torr plan, men Malmös Johan Dahlin borde sett ett skott från 36 meter och placerat sig bättre trots den snabba studsen. Olympia blev tyst i en sekund. Hur gick det här till tänkte publiken innan den exploderade? Då stod Uronen fortfarande med utsträckta armar och undrade.

Sett till Malmös tunga skott och chanser i första halvlek var ändå Wilton Figueiredos kvittering i slutminuterna på något sätt rättvist.

Det var inte här HIF tappade greppet om Europa. Det gjorde man redan i våras.

Om vi vrider tillbaka klockan till 2011 blir vårens tapp än mer intressant. Under den våren tog HIF:s motståndare ledningen vid fem tillfällen, men de sedermera svenska mästarna kom igen och räddade poäng. Noll poäng blev istället till sju pinnar och guldläge.

Det är andra tider nu.

I 90:e minuten fick Wilton Figueiredo bollen solklart på handen. Den borde såväl Stefan Johannesson som hans assisterande domare sett. Men när det gäller just den biten har det inte heller varit HIF:s år.

14 191 åskådare på Olympia mot Malmö. Det är om inte jag missminner mig den sämsta derbysiffran i Helsingborg sedan 1999.

Då var vi 11 277 i publiken. HIF tog ett SM-guld det året och Malmö åkte ur allsvenskan. Det är andra tider nu.

Det var en sådan där höstkväll som egentligen bara finns i Skåne. En kväll då regnet kommer snett nerifrån och smakar salt från Sundet. En kväll då molnen är mörkare än Ardian Gashis ögon i en stormatch.

Efter 1–1 i ösregnet är halmstrån det som finns kvar och Åge Hareide vill plocka dem. Först väntar serieledande Häcken som redan nedflyttningsklara sparkade guldet ur HIF-tränarens händer 1998.

Det är andra tider nu.

Tomas Nilsson