Viktor Lindgren hoppas på en vändning

Han är det starkaste ljuset i en annars tung Röglestart. Möt Viktor Lindgren i ett samtal om lillfingrar, trygghet, signaler och att allt kan vända.

Solen kikar fram när Viktor Lindgren kliver ut från Lindab arena och lämnar jobbet för dagen. Med två matlådor från restaurangen i handen går han mot Volvon, säger hejdå till några lagkompisar och åker sen hemåt.

– Vi brukar säga att vi åker hem när vi ska till Luleå, men det säger vi även när vi ska tillbaka till Ängelholm. Vi har nog två hem.

Viktor har klivit in i lägenheten, hälsat på henne som är andra delen av det där "vi" – sambon Jenny Melander, och börjat lägga upp mat för att äta en sen lunch.

Då händer det som skulle ha kunnat resultera i rubriken "Röglestjärna skadad i köket". Men det ska till mer än ett skärsår från folie för att stoppa Viktor.

– Säsongen i Björklöven hade jag ganska mycket otur. Bland annat täckte jag ett skott som tog på lillfingret som i sin tur krossades mot klubban, säger han och visar upp två lillfingrar med olika längd.

– Vi hade så många skador då så jag fick spela åtta matcher på sprutor, sen gick det inte mer och jag fick vila i några veckor.

Pannbiff och potatis är upplagt på tallriken och mellan tuggorna pratar vi om 26-åringens imponerande säsongsstart, mitt i en tung inledning för laget.

– Det har känts bra för egen del hittills och det gör kanske att man kan bibehålla sitt självförtroende även om laget förlorar, men man kan ju inte gå runt och vara nöjd.

Hur länge sitter en förlust i hos dig?

– Mestadels på kvällen. Jag försöker att inte älta för mycket, utan se framåt i stället. Även om man grubblar inombords är det viktigt att sända rätt signaler till varandra på isen. Det ska vara roligt att komma till träningen även när man har förlorat.

Inför Brynäsmötet beslutade tränarna att ta in två 18-åringar och i stället bänka två mer rutinerade spelare. Hur påverkade det er som grupp?

– Det blev en tankeställare för alla i laget, oavsett vad du heter eller presterat tidigare. Både Tobbe (Törnkvist) och (Daniel) Zaar är väldigt orädda, gick in och tog för sig och vågade. Det självförtroendet har inte riktigt funnits hos andra, som egentligen är väldigt duktiga spelare.

– Det måste finnas en konkurrenssituation i laget för att alla ska få ut max, men samtidigt måste man även känna sig trygg. Det är en balansgång.

Telefonen vibrerar i Viktors ficka och han trycker för stunden bort samtalet från sin pappa.

– De har alltid ställt upp och varit intresserade. Både farsan och farfar ser alla matcher.

Hockeykarriären inleddes tidigt.

– Det finns någon bild när jag är två år och står i blöja, hjälm, olika skor på fötterna och har en klubba i händerna. Jag spelade fotboll rätt länge också och tränaren i Boden tyckte att jag valde fel sport.

Trots att Lindgren är inne på sin tredje säsong i Rögle är det inte ofta han blir stoppad på gatorna i Ängelholm.

– Det var mer i Luleå för där kände jag många. Här känner kanske folk igen mig, men de känner ju inte mig. Men det är rätt skönt att vara anonym, annars är det lätt att allting kretsar kring hockeyn.

Att det är många i stan som sätter väldigt mycket hopp och tilltro till spelarna i Rögle vet han dock om.

– Man får inte tänka för mycket på det. Den allra största pressen sätter vi ändå på oss själva och varandra. Men mår supportrarna dåligt så gör vi också det.

Lunchen är uppäten och vi går en runda i lägenheten. På skåpet i vardagsrummet står ett minne av förra årets avslutning – ett kort från den avgörande matchen i Örebro.

– Det gick ju inte så bra i början ifjol heller, men saker och ting kan vända snabbt i den här branschen.

Sara Johansson
sara.johansson@hd.se 0435-75 95 17