hd.se
Tack gode gud för Zlatan!
Bevingade ord började eka otäckt. Tur att Zlatan Ibrahimovic finns. Synd att en svensk paradgren tycks ha offrats. Så be en bön i Berlin Erik Hamrén.
Berlin var spelplatsen där Sven Jerring skrev in sig i sportreferathistorien med "japaner, japaner, japaner". 76 år senare, på en vindpinad ö, var Sverige på väg mot ett nytt historiskt fiasko när Rogvi Baldvinsson vände och sköt 1–0 efter taffligt svenskt försvarsspel. Vi återkommer till det dilemmat.
I andra halvlek rullade reklamen "Vi bemannar verkligheten" runt arenan. Jag antecknade i mitt block att det svenska landslagets verklighet är bemannad av ett begränsat urval av dugliga spelare samt en världsstjärna. Vi har vad vi har. Ungefär så.
Mot Kazakstan och Färöarna räcker det, och man kan aldrig vinna mer än tre poäng, men ändå?
I normala fall hade jag tveklöst dammat av den gamla sanningen om att Sverige sällan varit särskilt bra på att föra matcher mot sämre motstånd, men att det inte alls är omöjligt att gneta till sig ett fint resultat borta mot Tyskland.
Tror jag fortfarande på att stora saker kan ske? Insatsen i går var som helhet inte bottenlöst usel, flera stornationer har fått slita ont på Färöarna, men spelmässigt blottades åter flera svenska brister på ett hårresande vis.
Mer än en gång rullade ett gäng fiskare och butiksägare sig förbi, och genom, Sveriges ihåliga försvarsmur. Det kändes oroligt, och såg förvirrat ut, de gångerna bollen damp ner i det straffområdet, och i slutet tvingades Andreas Granqvist, Jonas Olsson och resten av det svenska laget att rensa (nä, har lovat mig själv att inte dra några fiskskämt).
Men ni hör själva: Rensa. Mot Färöarna.
Skyll på förutsättningarna för all del, men ursäkterna tenderar bara att skymma de strukturella problemen i defensiven. Ralf Edströms tanke om att ta in Hasse Backe i staben låter faktiskt inte helt tokig.
Under tiden fortsätter Hamrén på den inslagna vägen – eller om det var Zlatans krav på vägval för att göra comeback i landslaget. Det där är inte helt utrett ännu.
Sverige ska alltså våga vara ett mer spelande lag, och enligt en av fotbollens grundlagar innebär det automatiskt att svårighetsgraden och risktagandet ökar. Jag har inga bekymmer med den sympatiska hållningen, det vill säga när ett lag består av spelartyper som Xavi och Iniesta.
Först och främst är ett anständigt passningsspel ett måste för lag som gör anspråk på att vara spelande. I inledningen av andra halvlek hoppades jag på fullaste allvar att förbundskapten Hamrén skulle ta ut Pontus Wernbloom och byta in en passningsfot, den som tillhör HIF-målvakten Pär Hansson. Kom igen, vi pratar om att rulla en boll till en spelare med samma färg på tröjan, det handlar inte om datorprogrammering för NASA:s räkning.
Jag är för övrigt mäkta imponerad av hur Anders Svensson tar varje märklig petning. Svensson kom in och bidrog tillsammans med Alexander Kacaniklic och Zlatan till att den kollektiva chocken till slut släppte. Ibland ska man ha tur, och en gnutta fingertoppskänsla. Jag är smånöjd med att jag lyfte fram Alexander inför matchen.
Men ännu en gång hängde alltså väldigt mycket på en mans unika egenskaper. När laget stod vid kanten och stirrade ner i den mörka avgrunden hette räddningsplankan Zlatan Ibrahimovic.
Jag bävar för den dagen han tackar för sig i landslaget. Tack gode gud att det dröjer ett tag till.
Textförstoring
