hd.se
En galen kväll för drömmare
Be mig inte förklara denna galna sport. Okej, jag gör ett försök att samla tankarna medan jag hämtar andan. Så här: Detta är en av de största svenska segrarna någonsin. Jo, ni läste rätt.
Fredrik Reinfeldt studsade på hedersläktaren bredvid kollegan Angela Merkel. Samtidigt hördes den kollektiva tyska sucken från Olympiastadions läktare genom tv-rutan. Tyskland, världstvåan, hade manglat Sverige. Tyskland, världstvåan, hade precis lyckats rädda en poäng mot Sverige.
Och en av dessa frågor utan självklart svar dök upp i mitt huvud. Vem ser besvikelser som det mest naturliga i livet, vem har roligast – drömmaren eller realisten? Jag har, och kommer alltid att vara, en drömmare, och jag är väldigt glad för det en kväll som denna.
Vilken overklig match. Vilken sanslös match. Vilken sjuk match. Vilken historisk upphämtning. Det kunde ha stått 5–0 till Tyskland efter första halvlek, det kunde ha slutat 5–4 till Sverige. Och Sir Alex Fergusons självbiografi heter ”Football, bloody hell” så ni vet.
Under Lars Lagerbäck lyckades denna lilla fotbollsnation skrämma storheter som Argentina och Spanien genom att allt som oftast undvika slarvet med detaljer. Vi hade spelare som spelade i Barcelona, Juventus och Arsenal, det har vi inte nu. Men det var framför allt organisationen och stringensen som utmärkte Lagerbäck-eran.
Ibland räckte inte ens det. I hemma-VM tog det Tyskland tolv minuter att stänka dit två mål och packa ihop och skicka hem Sverige. Joachim Löws lag var tre minuter sämre när det handlade om att fixa en 2–0-ledning, och hundra procent bättre på alla positioner och i samtliga spelmoment i drygt en timme då matchen gick helt enligt Löws förutbestämda ritningar.
Total tysk kontroll över hela planen medan fega och passiva svenskar missade, hann inte in i press eller någonting annat och beundrade motståndet. När Mesut Özil drog in 4–0 hade Erik Hamrén redan skrynklat ihop sin defensiva plan och lämnat kvar den i omklädningsrummet.
Vi kan stå här och peta en förbundskapten i ögat och ännu en gång ifrågasätta startelvan. Men då får man vara jävligt småaktig och ogenerös. Jag väljer hellre att se världen genom en drömmares ögon.
Kim Källström och Alexander Kacaniklic ("Kaka" bara måste ha spelat till sig en ordinarie plats) var magnifika efter att de bytts in, och Sverige hade bestämt sig för att Tyskland skulle få känna på hur det känns att möta Tyskland. Släpp handbromsen och full fart framåt.
Mittfältet tryckte upp, Rasmus Elm slutade vara ängslig, lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic fick plötsligt vettiga bollar att jobba med, Källström gjorde allt rätt, Kacaniklic vågade och lyckades få övertag i en-mot-en-situationerna och...jag skulle kunna fortsatt så här härifrån till evigheten.
Men framför allt var det en kväll för drömmare i Berlin, och ska man skriva historia någonstans är det just på denna arena. Och Peter Lemarc har fel – det finns visst det mirakel.
Textförstoring
