hd.se
En lokal själ kan vara guld värd
Missat Europatåg och höstdepp bland de tappra på läktarna. Själv kände jag ett sting av vemod över annat. Gott om helsingborgare i HIF-tröjan börjar det bli ont om.
Det var Peo Ljung som peggade upp för denna text. Efter att hans Örebro definitivt blivit klart för Superettan utstrålade en rakryggad Peo hoppfullhet, "shining" för att tala hamrénska. Peo sa att hyllningarna från sektion 37 värmde, och berättade därefter stolt att elva spelare i truppen är födda i Örebro eller i närområdet, och att åtta av dem startade på Olympia.
I går såg jag Mattias Lindström som vanligt flänga upp och ner på HIF:s högerkant. Det kan ha varit en av de sista gångerna. Nästa säsong är det kanske enbart Pär Hansson som pratar nordvästskånska i omklädningsrummet.
Jag är förstås inte dummare än att jag begriper att fotbollslags framgångar beror på betydligt fler parametrar än om truppen enbart består av killar uppvuxna i närheten av arenan. Men det går aldrig att avfärda diskussionen om en klubbs identitet och kultur som emotionellt nonsens. Jag till och med inbillar mig att HIF måste anstränga sig hårt för att återskapa en lokal själ i syfte att fånga upp sponsorer och svårflörtad publik.
Självklart vill fans se ett vinnande lag, och jag har ännu inte träffat någon som inte accepterar att det hämtas in kvalitet utanför 50-skyltarna för att få till en bra mix. Men det ena behöver inte utesluta det andra, och Peo påpekade riktigt att egenproducerat måste kryddas med spets för att skapa trygghet och en blomstrande miljö.
Lokalt fostrade lirare är inte bara billigare i drift, de skapar ett starkt band till fansen. Det går aldrig att underskatta kraften när en supporter får lov att brösta upp sig och skryta om att ”jag såg grannens grabb göra debut i HIF”.
Jag ska inte betygsätta ungdomsavdelningens jobb här och nu, men det hade varit kul om det inte dröjt för länge innan en ny Mattias Lindström eller Rasmus Jönsson kommer fram.
Kollega Nilsson räknade ut att gårdagens tappade ledning var den åttonde denna säsong. Där har ni en av de stora förklaringarna till att lagkapten Hansson och hans lagpolare tvingas lämna mästarbältet ifrån sig.
En rad tveksamma HIF-insatser ledde till Valdet Ramas kvittering. Och känslan är att det för tillfället råder en allmän osäkerhet i hela HIF:s organisation, att framtidskompassens nål snurrar runt, runt.
Vilken strategi ska ta oss vidare på lång sikt? Vem blir tränare? Hur blir det med spelare som Nikola Djurdjic och Alejandro Bedoya?
Jag kan ha viss förståelse för att det grubblas fram och tillbaka i styrelserummet över avgörande frågor som kräver svar. Men idrotten är sån att man sällan har tiden på sin sida – såvida man inte heter Usain Bolt.
Textförstoring
