David Moyes tog över som manager i min favoritklubb Everton för åtta år sedan. På sin första presskonferens sa han:
- I am from a city (Glasgow) that is not unlike Liverpool. I am joining the people’s football club. The majority of people you meet on the street are Everton fans.
Folkets lag-stämpeln gick rakt in i hjärtat på alla evertonians, klubben gjorde den till sin och den används fortfarande frekvent. Min uppfattning är att Rögle har någonting att hämta här. Bandyklubben har gjort en lång ekonomisk resa de senaste åren och omsättningen har ökat från 28 till nästan 80 miljoner kronor. En liten klubb har blivit ett stort företag, en ishall har förvandlats till arena, priser har höjts och någonstans tror jag att en del brottas med ett identitetsproblem.
För en klubb med elitambitioner är den ekonomiska resan nödvändig, men det finns en risk att man glömmer gräsrötterna och därmed upphör att vara folkets lag. Folket vill känna att ens klubb är i goda händer och som anställd i en klubb måste man inse att man fått ett mandat att förvalta klubben åt supportrarna.
Jag kan ha helt fel här, men min uppfattning är att Leksand är bra på det här. Det känns ofta som att de styrande i Leksand har örat mot rälsen, håller sina supportrar högt i alla lägen och anstränger sig för att de ska känna en närhet till klubben.
Leksand har gjort samma ekonomiska resa som Rögle (men ligger en bra bit före). Omsättningen har ökat från 30 till 120 miljoner de senaste tio åren. Rögle har att lära här också, Leksand drar in massor av pengar på icke hockeyrelaterad verksamhet (fastigheter till exempel) och att ha intäkter på 120 miljoner utan en massa bidragsmiljoner från Hockeyligan är banne mig imponerande.
Men jag tror också att Leksand samtidigt har fattat poängen: utan supportrar är klubben ingenting. Gudarna ska veta att det görs fel i Leksand också, men varje gång jag besöker Ejendals Arena slås jag av att klubben och supportrarna verkar ta sig framåt hand i hand.
Rögle har gjort det bra på sponsorsidan, men på supporterfronten har Rögle en halvsovande björn att väcka. Som utomstående betraktare kan jag känna att det i stället för samsyn finns en liten misstänksamhet mellan lägren. Visst, den gångna säsongen har varit extrem i alla avseenden, men stämningen i arenan har inte alls varit bra (om man mäter med Röglemått) och det är en varningsklocka.
Rögles själ handlar om en kokande hemmagryta. Grytan kokar inte av gammal vana, men den brukar koka om supportrarna känner sig delaktiga, nära och viktiga.
The people´s club-tänket är ingen dum början, tycker jag.
Shit, det blev visst långt. Har ni hängt med ända hit? Delar ni mina iakttagelser eller anser ni att jag ser problem som inte finns?