Innebandylivet

Att vakna dagen efter en förlust är långt ifrån den mest uppmuntrande känslan som finns i världen. Det är måndag, mörkt och grått ute och klockan har ansträngt passerat halv sju. Spegeln i hallen skrattar åt en förlorare som inte bytt ansiktsuttryck sedan hemkomsten kvällen innan. Ett tomt huvud ger fritt spelrum för tanken, hur fan lyckades vi förlora igår – igen. Den tar aldrig slut, och endast vid något oförklarligt infall, lyckas nästa match dyka upp som en hoppfull längtan efter revansch.

Det krävs lite morgonradio, en dödssjuk Anders Timell och plötsligt dagens första leende. Han resonerar om hur ovanliga efternamn, med viss förvrängning, kan övergå till könsord. Barnsligt och omoget, men det räckte liksom denna måndagmorgon.

Vi var inte odugliga igår, men vi vill så mycket till en början, att ett underläge lockar fram världens desperation. Vi blir ovårdade i vårt passningsspel, tvingas försvara oorganiserat vid spelvändningar och får se motståndarna göra lätta mål. Stolpe ut är självförvållat. Ond cirkel, blir endast god med hjälp av motmedel och utomstående faktorer får aldrig inkluderas i värderingen av vår insats.

Säsongsinledningen är identisk med den vi hade för ett år sedan. Två raka förluster, märkliga beslut och en stress som var lika ovälkommen då. Vi kommer att få se matchen på video ikväll. Det kommer att bli ett antal rusningar från kortsida till kortsida. Men det är också med en enorm tillförsikt som nästa match ska skymtas i kikaren.

Publiken leder nu internmatchen mot oss spelare med 1-0. Ni stöttade och försökte trots tveksam respons. Vi har långt ifrån givit upp, och med tanke på att ni leder, är det returmatch, oss emellan, nästa hemmamatch.

Våra hemmamatcher schemaläggs oftast till söndagar, med matchstart 16.00. Så har det varit under ett par säsonger, och då skapar man sig också rutiner, som till slut blir ett beroende. Jag brukar ställa klockan så att den ska ringa strax innan nio. Det är ju sovmorgon jämfört med en arbetsdag, men det blir ändå till att snooza några gånger. Jag genomgår en avvänjning just nu, där jag på sikt kan stå i givakt när klockan ringer. Det går inget vidare.

En stadig frukost är självklart grunden för en bra insats. Gröt och ett par mackor med skinka och grönsak får sällskap av apelsinjuice och en kopp kaffe. Vinst ena helgen, brukar innebära en identisk frukost vid nästa match. Gurka kan lätt bli tomat, samtidigt som 1,5 deciliter havregryn och tre deciliter vatten doseras om vid förlust, ja ni förstår. Det bästa som finns är sedan att promenera bort till ICA Hamilton, köpa kvällstidning plus något intressant magasin, och lägga sig i sängen igen. Lite Spotify, något kul klipp på youtube och möjligen lite TV väntar sedan också innan avfärd till gemensam lunch på Scandic.

Idag gästas vi av ett av landets två nordligast stationerade lag. Umeå City kommer ju också från Umeå. Det blir en spännande drabbning, och garanterat lite mer fart än senast mot Sirius. Dalen brukar bjuda på offensiva initiativ, men också luckor i sitt försvar. Vi tänkte stoppa det ena, utnyttja det andra och för det tredje göra tillräckligt många mål för att vinna. Vi hade lite eftermiddagshäng hos mig igår, när vi kollade City-Chelsea, och de finska killarna är redo att bidra till säsongens första seger.

Vi ses i eftermiddag.

Motvinden blåste som allra starkast när vi förlorade premiären i veckan. Efter att Sirius tagit ledningen  med 1-0 var matchen ganska jämn, men efter 2-0 drygt tio minuter in i matchen, tappade vi all intensitet som vi vill bygga spelet kring. De lyckades dra ner på tempot, tvinga oss att få ett långt lag (sliten taktisk term) och då blev matchen ganska intetsägande samtidigt som tiden rullade lite för fort. En bit in i andra perioden, vid ställningen 3-0, var jag en av spelarna som var på banan…

…i ett av våra bästa byten under matchen. Backarna hittade bra vinklar i uppspelen och efter avslut erövrade vi snabbt bollen igen för att starta en ny attack. Bytet slutade dock med att Sirius lyckades kontra in 4-0, och det kändes som en riktigt orättvis kalldusch. När man ligger under med ett par mål tvingas man bli allt mer desperat, och det var så sista perioden såg ut. Även om vi lyckades göra ett par mål, blottade vi också oss för kontringar i vår forcering för att kunna krypa närmare.

Ingen i hallen ska ta någonting ifrån Sirius för ett perfekt genomförd match, men ingen ska heller tro att vi tänker låta resultatet påverka oss när säsongen går vidare imorgon.

Då kommer Dalen på besök, och imorgon får ni min syn på den matchen och läget i truppen. Tills vidare får ni kika på denna spalt, på temat innebandy från Umeå. Medan ni drar upp gardinen, brygger en kopp Skånerost och brer frallorna, så ska jag åka och träna.

Trevlig lördag.

Förutom ett par turer med buss i USA i somras, måste klockan skruvas tillbaka till april, för att jag ska minnas ett bussäte. Och tänka sig, allting är som vanligt. En del hann bara precis komma innanför dörrarna innan ögonen slöts för lite sömn. Ett par skulle orientera sig fram efter nya platser. De nya hade inga, och en del ville lägga beslag på de luckor som uppstått. Det tar ett par säsonger att bemästra vetenskapen att åka spelarbuss.

Med Värnamo i ryggen kan jag från min plats näst längst bak se Ramstens rosa täcke, Björn Jönssons bestämda sömnställning med armarna i kors och Simon Jönsson ligga på golvet, lite ungdomligt slarvigt, med hörlurarna i sina öron.

Efter stoppet för mat 10.45 kan vi nog räkna med lite mer action. Kvällens match är fortfarande inte omnämnd, och det är ganska skönt att inte fundera för mycket för tidigt på dagen. Det har dock märkts på träningarna sista dagarna, att det är ett energiskt och spelsuget gäng som sitter i bussen.

Innan jag somnade igår funderade jag lite på namnen i Sirius. Det är en trupp med många duktiga spelare, som har blandade spetsegenskaper. Den största profilen står dock i båset. Enligt säkra källor förde han under ett av sina tidigare uppdrag i en annan klubb, statistik över alla mål, assist och plusminus – på samtliga träningar. Jag har också, med egna ögon, bevittnat hur han tippade förlust för sitt eget lag när de skulle möta Järfälla borta. Detta var på en blogg, för ett par år sedan, när han coachade ett annat lag betydligt längre norrut. Lars Jedheim bör dock vara en kompetent tränare, med tanke på förtroendet att få leda Sirius efter en lyckad säsong som nykomlingar.

Imorgon inleder vi säsongen med bortamatch i Uppsala. Motståndarna är lillebror till guldmedaljörerna från Storvreta och får nog buga artigt i Fyrishovs korridorer. Studentstaden med 018 som riktnummer är för stunden befolkad av väldigt många duktiga innebandyspelare.  Serierna under SSL, kan framåt våren ha flertalet topplag från just Uppsala.

I vår trupp finns flertalet spelare med färska landskamper på meritlistan, och jag valde att ringa ev av dem för att kolla läget inför morgondagen. Marcus Gullstrand kan tack vare fina insatser i Polen, bli aktuell för VM som spelas i december.

Hur ser du på försäsongen, herr Gullstrand?

- Det har varit mycket som varit positivt och även en del negativt. Ju närmare seriestart vi har kommit, har fler bitar fallit på plats. Turneringarna i Malmö och Båstad är lite svåra att utvärdera.

Hur är känslan ett dygn innan premiären?

- Man börjar fokusera på matchen mentalt och ser till att äta rätt och sova ordentligt. Fokus ligger mer på matchen än på motståndet, då det inte känns särskilt speciellt att möta Sirius eller AIK.

Vad förväntar du dig av matchen imorgon?

- Sirius kommer antagligen att backa hem och försöka kontra. Det blir viktigt för oss att minimera antalet misstag i mittzon.

Vem gör säsongens första mål?

- Det kan nog du göra, Anderberg. Efter en kroppsfint på kanten utmanar du inåt och sätter den i bortre. Du siktar dock högt, medan bollen smiter in längs golvet.

Och slutresultatet?

Vi vinner med 7-3.

Tack för pratstunden, vi ses imorgon.

- Tack själv.

Om jag skulle lyckas göra säsongens första mål eller inte får morgondagen visa. Jag sätter dock mina pengar på en skarpskjutande Johnson, som sätter dit ett välplacerat dragskott.

Bussen avgår 08.00 från IH. En av många långa bussresor tar då sin början, och sedan hoppas vi att Hyllinge Buss får anledning att plocka upp oss där, många gånger, tills det varma vädret kommit åter.

Vad tror ni om matchen imorgon? Vem gör första målet och hur slutar den?

Om en knapp timme tar sig säsongen 2010/11 en häftig början. Stockholmsklubbarna, som ofta har klent med publik på sina matcher, tar ett gemensamt initiativ och bjuder in till fest på Hovet. Jag har sett ishockey på Hovet en gång, och den atmosfär som finns i den omoderna men intima arenan, är utmärkt för seriematcher i innebandy. Smart drag av klubbarna i vår huvudstad.

Balrogs Alexander Lydecker har hamnat i rampljuset efter att ha inlett en romans med Carolina Gynning. Han har inte själv påstått sig vara känd, och kommer förmodligen inte bli det genom mediokra insatser innanför sargen. Men att kritisera den idrott han själv utövar vecka efter vecka, när han äntligen får utrymme i media, är inte hämtat ut pr-trickens manual. Jag vet inte om han han slipper matcherna utanför 08-området, men annars verkar det som bortkastad tid, att lägga så mycket tid, på någonting som är så tråkigt.

Säsongen kommer antagligen att bli den tätaste och mest intressanta på många år. Det är dags för oss som varit i släptåg ett par år, att jaga ifatt och ta oss förbi. Vi är inspirerade, men kommer att dela kupé med Falun, Sirius och Pixbo.

Vi tränade i morse, tar ledigt imorgon, och sen putsas de sista detaljerna på måndag. Bussresor land och rike runt är normalt inte så hippt, men jag längtar efter att få sätta mig på min plats på onsdag.

Imorgon känner jag  mig ganska vilse, lite på fel plats vid helt fel tillfälle. Se det inte som en provokation, där ni behöver förbereda glåporden, men jag håller på Malmö FF imorgon. Det har varit mitt favoritlag sedan barnsben.

Helsingborg är en fantastisk stad, med havet, stadskärnan och skogen fem minuter från min port. Det finns inte en skånsk stad som jag hellre skulle vilja bo och spela innebandy i. Det finns inte en svensk klubb förutom min moderklubb, IK Stanstad, som jag skulle vilja spela för.

Här får ni min syn på derbyt, utifrån ett par ljusblåa ögon.

Inför senaste omgången, där HIF vann programenligt, och Malmö strulade till det i flera avseenden, hade jag en bra känsla inför derbyt. Ett malmöitiskt anfallsspel med många målchanser och det där lilla flytet, som hemma mot Elfsborg, vilket bara ett blivande guldlag innehar. Men med två pålitliga målskyttar avstängda imorgon, får Lantz och Gashi en större möjlighet att plåga MFFs centrala mittfältare, Pekalski och Figueiredo. Tryggheten vad gäller löpningar från ”vikarierna på topp”, samspel över vem som ska möta och gå i djupled, kommer, om ens då, att infinna sig först efter en kvart. Då vill det till att inte Lantz och Gashi har erövrat hela Swedbank och…

…serverat seriens mest kompletta anfallare. För visst är Alexander Gerndt just en sådan. Villig att löpa, förmågan att vinna en tät närkamp mot välväxta mittbackar, men främst en näsa för varje maska av motståndarnas målbur. Jag drömde i natt, på fullaste allvar, att ovan nämnda supervärvning avgjorde matchen.

Jag önskar nästan, men bara nästan, att jag var helt opartisk imorgon när matchen blåses igång. Förutom prestigen och draget kring matchen, finns det dessutom så många detaljer att skåda, men nervositeten gömmer ett par av dem. Jag fruktar inte bara Gerndt, utan även Rasmus Jönsson. Efter åren med Henke rör han sig så smart, att jag är rädd att han tar en v-löpning från Möllevångstorget, via Limhamn, och sedan dyker upp vid bortre stolpen.

Må bästa lag vinna imorgon, jag börjar känna mig nöjd med ett kryss.

Sedan ett par timmar tillbaka är samtliga tv-kanaler med sportanknytning installerade och kopplade till min TV. Helt omedvetet har det råkat ske när en av de hetaste fotbollsveckorna någonsin just tagit sin början. Ikväll serveras förrätten i form av derby mellan IFK-GAIS eller om smaklökarna hellre önskar, mötet mellan Stoke-Aston Villa från England. Sedan väntar två stora, rejäla varmrätter där det inte dras in på fetthalt eller döda kalorier. Vad sägs om premiären av the fucking Champions League imorgon och sedan Malmö FF-HIF på onsdag.

För att låta maten sjunka undan, blir det lite mer slentrian under ett par dagar. Men ni vet väl hur matintaget brukar se ut på helgerna. Vi unnar oss gärna ett par skopor lösgodis eller ett par nävar chips, helst Sourcream&Onion.

Personligen låter jag efterrätten bestå av Manchester United-Liverpool, 14.30 på söndag. Har man någon form av allergi (en del har det mot United eller Liverpool) eller tycker det till och med smakar illa, är obesegrade Atletico Madrids match mot Barcelona ett vegetariskt alternativ.

Låt er väl smakas.

Vilken skruvad lördag, åtminstone idrottsmässigt, det lyckades bli. När jag hade joggat ner, stretchat och var på väg in i duschen, konstaterade jag att det verkade bli en skön start på helgens första dag. Vi hade precis besegrat Växjö med 7-3 och Manchester United ledde med 3-1 borta mot svårspelade Everton. 3-3 på Goodison, avstängningar och 3-3 på Kopparvallen och tre mål från Gerndt på Olympia blev sedan eftermiddagens facit.

Under kvällsschemat valde sedan Trezeguet, iförd ny tröja, att bidra till en megaskräll när Hercules besegrade Barcelona borta med 2-0. Det mest anmärkningsvärda är att 3-0 var närmare än en reducering och kvittering. En del spelbolag betalade tillbaka mer än 30 gånger pengarna på tvåan. Dramatiken nådde sedan sin topp när Djokovic och Federer gjorde upp om en final mot Nadal i US Open. 7-5 till Djokovic i femte set, efter räddade matchbollar och ett medley i utomjordiska slagväxlingar. Tennis när den är som bäst, men tyvärr med fel segrare.

Innebandy då? Jag följde matchen mellan Sverige och Finland över en knackig sändning på Internet. Trots svensk ledning tidigt i matchen, blev det tätt fram till slutsignalen. VM känns väldigt ovisst, ja finalen, för klart är i alla fall att Karl-Johan Nilsson får skaka hand med en finne inför finalen i december. Rapporter från Krakow säger att Mattias Helgesson blev utsedd till matchens lirare i dagens match, samt att Marcus Gullstrand tog platsen som vänsterforward i turneringens all star team. Grattis och välkomna hem imorgon, grabbar.

Inlägget har hittills följt en högst kronologisk ordning över helgen. Vi avslutar med det som inträffade först, nämligen vår match mot Växjö igår. Försäsongens sista chans att visa vem som ska stå på startlinjen i premiären mot Sirius borta nästa onsdag. Det blev en kollektiv lagseger efter hårda tag och ganska ovårdade närkamper i andra perioden. Växjös motståndare i allsvenskan får nog räkna med både listiga frislagsvarianter och en och annan lårkaka. Mest glädjande var annars Johnsons fina skytte, som innebar tre mål, samt Björn Jönssons mål i power play, där han rakade in en retur som om han aldrig pysslat med annat.

När jag stegade utanför porten igår, möttes jag av en cyklande man som var minst sagt besvärad över den starka blåsten. Hans vindjacka stod ut likt ett barns drake som nyss lyft från ängen. En som också blev blåst av banan, var Robin Söderling, som inte alls lyckades rubba den fenomenale Federer. När dessa båda herrar möts, upplever jag det som en win-win-situation. Antingen vinner en svensk spelare, vilket alltid är glädjande, eller också segrar den eleganta och extra konstruktiva delen av spelet. Det är med stor förväntan jag följer resten av matcherna i US Open och sedan får chansen att se självaste Federer, live i Stockholm 24 oktober.

Landskampen i veckan avnjöts nära en hörnflagga, Ola Wenström och en (på bilden) hyllad Zlatan. Jublet visste inga gränser när han presenterades, gjorde mål och senare även blev utbytt. Gubbarna muttrar om Bosse Larsson, men bland dagens ungdomar är han den absolut största de kan få se i sitt Malmö. Jag ser inte honom som den optimala förebilden när det gäller ödmjukhet och ett korrekt uppträdande. Det verkar lite onödigt att markera sin storhet genom att vara spydig och dryg mot lilla San Marino, vid ställningen 4-0. Vinnare, absolut, men inte alltid med Federers stil.

Sverige besegrade Tjeckien överraskande enkelt i morse. Gullstrand och Helgesson kom båda med i poängprotokollet, medan Nordgren fick se matchen från läktaren. Jag befann mig i samma bil som slottets blonda härskare, när samtalet om uttagningen kom, och vet hur mycket det där målet var välkommet.

Vi som inte fick äran att följa med till Polen, tar emot Växjö 12.30 på IH imorgon. Det är sista träningsmatchen innan seriespelet inleds om knappt två veckor. Även om vi saknar fem spelare, så är det väldigt viktigt med ett positivt besked, både individuellt för var och en, men främst kollektivt.

Trevlig helg.