Innebandylivet

Säsongens hittills hetaste match pågår just nu i Göteborg. Jakten på den åttonde slutspelsplatsen leds av Falun som idag gästar Pixbo. Personligen anser jag att båda lagen är kapabla att spela slutspel, men inbördes mellan aktuella lag är nog Falun ett lite bättre lag med fler offensiva matchvinnare.

Om drygt tio minuter jagar United säsongens första titel. Ligacupen var tidigare inte särskilt mycket att skryta med jämfört med ligan och FA-cupen. I takt med att fler lag anmält sitt intresse i olika sammanhang, är dock en titel alltid en titel. Jag skulle bli väldigt glad om Carrick ledde mina röda favoriter upp på Wembleys podie i eftermiddag.

Imorgon är det dags för oss att spela näst sista seriematchen för säsongen. TV och ett gäng Umeåbor kommer att vara på plats. Vi slåss om femteplatsen med morgondagens motståndare, och den är oviktig för utgången av slutspelet, men viktig som en ren formalitet.

Kvällen avrundas, på det idrottsliga planet, med en otroligt traditionsbunden femmil och en rafflande hockeymatch mellan USA-Kanada. Ingen blir väl förvånad om en formtoppad svensk OS-trupp avrundar vistelsen i Vancouver med ytterliggare en medalj.

Ni har sett firandet rullas i SVT ungefär hundra gånger. Pussar och kramar fyllde curlinghallen efter att Sveriges damer besegrat Kanada. Jag bestämde mig vid midnatt för att följa en bit av matchen. Efter ett par omgångar förstod både jag och min trötthet att det inte skulle gå att slita sig. Mitt i alla beundran över Sveriges fina start infann sig en viss irritation över Anette Norbergs stela och tråkiga framtoning, när hennes lagkamrater framkallade optimism efter varje sten. Ett antal knepiga val och utmärkta stenar senare vändes det hela till en beundran och förståelse för hur man sätter ihop ett lag i sporten curling. Det går inte att ha fyra kacklande kanariefåglar, åtminstone en får vara lite återhållsam och istället ha koncentrationen på topp efter tre timmars schack med stenar.

Om denna kyla och fokusering kan smitta via en puss, kan jag tänka mig att köra en kort, mjuk mun-mot-mun med självaste curlingdrottningen.

Det går inte många timmar utan att slutspelet finns med i tankeverksamheten. Först ska vi, inför tv-kameror, möta Dalen uppe i Umeå och sedan avsluta hemma mot Täby. Det känns som två utmärkta matcher i jakten på känslan inför slutspelet. Skadeläget är allt ljusare och om inte i TV4 på måndag, så nästa helg, kommer flera namn välkomnas tillbaka iklädda matchtröjan igen.

Puss

Jag lämnar in en liten ursäkt för dålig update (ganska inne att skriva så när man bloggar). Efter matchen mot Umeå i helgen har jag antingen jobbat eller tränat under dygnets vakna timmar, därav min frånvaro från tangenterna.

Såväl mot Umeå som mot Munka i DM igår, kom vi undan med små marginaler. Nu slutade båda matcherna lyckligt, och vi tog tre poäng respektive säkrade en finalplats mot Landskrona. Det är nyttigt att spela jämna täta matcher i den här delen av säsongen. Pressen ska hanteras och vinnarskallarna infinna sig när det vankas slutspel om ett par veckor.

Om början av veckan känts intensiv, är kvällen och natten ännu hetsigare. Stafett och Champions League just nu. Sen spelas OS hetaste hockeymatch 01.30 inatt, när Kanada och Ryssland (plus flera matcher i matchen) drabbar samman i en match som ingen vet någonting om mer än att den är oerhört uppsnackad. När morgonradion ljuder, kaffet runnit ner och tuppen förberett sitt första galande, ja då ska Sverige ta sig till semifinal genom en seger mot Slovakien. Siktet är inställt på intervallsömn, varvat med idrott.

Njut av dramatiken och klassen på idrotten det närmaste halvdygnet.

Det lättaste sättet att bli motiverad till att gå ut och prestera på högsta nivå, är att se andra lyckas. Heller, Olsson och Södergren gjorde tillsammans med expert Blomqvist och Bo-A-Orm en kanoninsats igår. Skidåkarna var både smarta, uthålliga och mentalt bäst. Sista kilometern och intervjuerna efteråt var en enda stor samling av rysningar. När Elofsson, den gamle skidkungen, hade svårt att få fram orden uppstod en viss aktivitet också i mina tårkanaler.

I eftermiddag är det dags att beträda IH för att vända en negativ trend. Det har saknats energi i delar av de senaste matcherna, men en stark avslutning mot Warberg i veckan ska bli vår positiva väg mot slutspelsformen. Trots skral poängskörd är stämningen som alltid på topp. Att utvärdera förluster kan ibland tendera konstiga resonemang, men ”högt-i-tak” och ”konstruktiv kritik” mot sig själv och varandra är ytterliggare en positiv del som ska ta oss in på vinnarspåret igen.

Dagens motståndare är riktigt skickliga på att vända spelet och har dessutom förstärkt på målvaktssidan. Efter förlusterna mot Täby och Dalen i höstas, var det just mot Umeå City vi startade en stapling av segrar. Det är dags idag igen.

Nu köööör vi.

Det är alltid lika drygt att behöva lyssna till trummor och trumpeter efter förluster mot Warberg på bortaplan. Förutom att matchen förmodligen avgjorde striden om fjärdeplatsen, gällde den inte mer än prestigen över att vinna mot sin närmaste granne. Vi var det sämre laget under första halvan, men tog starkt tag i taktpinnen under avslutningen. Det kunde slutat både oavgjort och med bortaseger om vi gjort ett par detaljer bättre.

Det mesta tyder på att vi kommer att mötas i en tuff slutspelsserie om ett par veckor. Längtan är ett svagt ord för att beskriva känslorna inför det.

Jag har inte varit något fan av Anja Pärsons framfart i världens alla skidbackar. Det är dock en bragdartad insats att ta medalj ett dygn efter en vurpa av den sort hon stod för igår. Bra tränad, eller under uppsikt från högre makter. En mindre blödning i vaden är ju inte direkt vad man väntar sig efter tv-bilderna igår.

På söndag tar vi sats mot slutspelet genom att vinna hemma mot Umeå.

Järfälla ger sig inte. Jag är oerhört imponerad över förmågan att prestera under enorm press, med den medelåldern.

Vilka vill till slutspel egentligen? Falun och Pixbo föll ikväll.

Man skulle nästan vilja vara på alla matcher ikväll.

En som kan klassas som medelålders och kanske lite därtill, är Sol Campbell. Vem kunde ana att han skulle näta i Champions League säsongen 09/10?

OS är ett populärt samtalsämne i omklädningsrummet. Hockeyn diskuteras flitigt med bänkgranne Kivilehto. Midtsveen räknar upp mängder av medaljchanser för Norge, men hittills pratar vi mest om svenska guld. Det är roligt, så länge det varar..

Imorgon är det dags för en fantastiskt rolig match. Två timmars bussresa är lagom. Matstoppet på Björkäng brukar vara uppskattat. Sen smäller det inför landets mest högljudda publik.

Mer om det imorgon.

För mig var kvällens val enkelt. United fick gå före det som OS hade att bjuda på. Matchen som spelades mot Milan på bortaplan var inte särskilt bra, den var helt magisk. Ronaldinho gjorde mål efter tre minuter och visade sedan upp lite av det där magiska som fick hela Madrid att stå upp och jubla. I andra halvlek tog en annan Ro över, och den mindre spektakulära, men ack så effektiva, Wayne Rooney fixade två mål innan Milans reducering strax före slutsignalen.

När det gäller underhållningsvärde och finess kommer skidskytte aldrig kunna mäta sig med fotbollen. Det är istället starka patrioter som kan uppleva en större spänning och dramatik i sällskap med en hel nation. Det är sjukt stort att vinna OS-guld, och det är nog extra skönt när man valt att, ganska osvenskt, vädra sina åsikter om det mesta. Kalla är bara tokigt charmig, medan Ferry kan har förvandlats från irritationsobjekt till nationalhjälte på lite drygt två dygn.

I fortsättningen ställer jag endast klockan för att kolla hockeyn. I övrigt får jag helt enkelt förlita mig på att ”rätt” idrott visas vid ”rätt” tillfälle. Hittills har jag fått se båda gulden genom sammandrag. Inte läge att bryta den trenden, kanske.