Innebandylivet

Det blev ”bara” silver i den spännande stafetten. Jag dök in i loppet när den sista växlingen precis var genomförd, vilket gör att jag endast kan kommentera slutskedet. Eller det kan jag förresten inte heller, då vår sändning via webben slutade fungera. Förmodligen fler än vi som var intresserade av superduellen mellan Sverige och Norge. Jag har dock sett rycket, defileringen och inbromsningen precis före mållinjen. Utväxlingen i ”hästskon” är förmodligen den sjukaste en människa presterat på ett par skidor. Upploppet ner är säkerligen en njutning inför tusentals fanatiska norrmän. Gesten över mållinjen är osvensk, vilket gör att vi fördömer den. Jag tolkar det som att Northug fortfarande grämer sig över missen i sprinten, vilket gör att han måste understryka sin seger lite extra.

Vinnare som känner att deras insats är fullbordad behöver sällan bete sig ovärdigt. Roger Federer är mitt bästa exempel.

På tal om tennis, så ser Robin Söderling ut att ge Sverige ledningen mot Ryssland i Davis Cup. Han är i ruskigt fin form, den gode västgöten. Kul då att han får visa upp sig hyfsat nära sina hemtrakter. Tibro-Borås är säkert en resväg som den tennisintresserade gärna trafikerar under helgen.

Där satt matchbollen.

Dags för Joachim Johansson om en stund. Det ska bli intressant att se vad han kan göra mot Teymuraz Gabashvili. En skadefri ”Pim Pim” hade säkert varit en man för toppskiktet av världsrankingen. Jag tyckte han var extra skön när han spelade med Yonex. Bra klädval och alltid en snygg bandana på huvudet. Återstår att se vilken outfit och spelstandard han bjuder på idag.

Jag vet ett par personer som i dag tagit sig mot Kastrup för avfärd till England. Matchen på Anfield på söndag är tydligen huvudattraktionen för helgen. Ska ett hackande Liverpool besegra Manchester United, som dras med avstängningar. Förutom matchen avundas jag hela kulturen de får uppleva. Första ölen på flygplatsen och sedan stämningen hela matchdagen. Världsklass.

Det känns ganska bra med träning på en udda tid som 14.30 i morgon.

Matchen på söndag blir riktigt intressant då den spelas i Halmstad. Arenamatcherna är alltid något extra och den hyfsat nybyggda hallen, som främst är avsedd för handboll, har sett snygg ut vid TV-inslag.

Småkronorna rakas med trubbig osthyvel efter att ha varit som sämst, när det gällde som mest. Hur kommer då de kanadensiska spelarna att behandlas efter kollapsen i natt. 3-0 blev 3-5  mot ryssar som inte sågs som favoriter direkt. Kaxiga Kanada verkar ha samma självbild som engelsk landslagsfotboll och utvärderar säkert därefter.

Satt Rafael Nadal och korrigerade sina flaskor under hela andra set igår? Mot slovaken Lukas Lacko, rankad runt 100-strecket, fick han inte ett enda game i matchens mitt. 6-3 i spanjorens favör i avgörande set, bärgade segern, men en nollad Nadal, om så bara i ett set, är lite anmärkningsvärt.

Expressen är just nu landets bästa medie när det gäller att följa innebandyn. Anders Borgström publicerar ständigt nyheter som gör att de övriga tidningar står kvar i startgroparna. Idag handlade det om en Bult med udda skada. För ett par veckor sedan avslöjades Rikard Bergs facebook-attack på tränaren och där emellan har referat från flera vardagsmatcher, dykt upp här på nätet. Innebandymagazinet fortsätter med sin skämmiga betygsättning. Jonathan Olsson, vår talangfulla forward, gjorde ett byte i matchen mot Mora och kvitterade ut en trea, på en femgradig skala. Simon Klein spelade hela matchen och gjorde två mål, men fanns inte ens med på listan över betygsatta spelare. Marcus Gullstrand tog nog ändå priset. Han satt på en sandstrand i Indien för att fira födelsedag inom familjen. För detta fick han en trea, och jag undrar om han inte får en sjua när han väl är med och spelar. Betygen skulle kunna tas med en klackspark om det inte vore för att det är så oerhört marknadsfört på www.innebandymagazinet.se. Då förväntar man sig lite mer seriositet från innebandyns egna tidning. Denna finner vi alltså just nu hos Expressen.

Bottenlagen, Mullsjö och Balrog, tog båda poäng i senaste omgången. Men om man leder med 4-0 och fortfarande har ledningen i slutet, då måste man stå distansen ut. I tabeller med trepoängssystem har man bara chansen att skapa luckor och distansera konkurrenter om man tar högsta poäng. Oavgjort eller vinst i sudden, för ofta, gör att man kan ha tappat en handfull dyrbara pinnar när tabellen ska räknas samman. Warberg imponerar utan att imponera. Men det lär finnas en oerhört stark moral i ett lag som vinner elva raka, och dessutom gör det med uddamålet i flera av matcherna. Pixbo känns inte självklara i någon match och de får nog vara vakna så att de inte släpper blicken på plats åtta. Skador och sviktande form är ingenting man vill ha med sig in på våren. Tabell och spelprogram hittar ni här.

La Liga känns avgjort, så till vida att det handlar om två lag. Ingen är överraskad över att Barcelona och Real Madrid tagit sig iväg en bit före de andra. I England var det en drömomgång för oss som håller på Manchester United. Oavgjort toppmöte, tappade poäng för Chelsea och Tottenham  och dessutom lyckades Liverpool inte heller igår på bortaplan. Jag är riktigt kluven i fallet Pool, då de i mina ögon har en bra trupp. Är Torres trött på England? Har Gerrard passerat zenit? Är backlinjen gammal och långsam, eller är det så att Hodgson är ännu sämre än Benitez? Problem har de på Merseyside i alla fall. Undrar om Marck Lundberg vill prata om det ikväll.

Jag har analyserat den asiatiske mannens rörelseschema utanför puben. Ta en titt på klippet i föregående inlägg efter drygt 1.20. Är det så att han imiterar Anderson i sin vaggande gångstil? Då står han för underhållning och humor av högsta klass.

Träning i Påarp ikväll eftersom IH är upptaget av en viss Nyårssalut. Per Bergqvist vikarierade i målet och han har en fantastiskt lång karriär bakom sig. För 30 år sedan började han med innebandy, i just Påarp. Jag får lägga alla mina fina och motiga dagar, tillsammans med ytterliggare typ 2000 dygn, i en hög för att få fira min 30-årsdag. Respekt Per Bergqvist.

Arsenal verkar ha botat sin fobi mot inbördes möten med topplagen i Premier League. Övertygande seger mot Chelsea i december, följdes upp med en riktigt sprudlande insats mot ett defensivt Manchester City ikväll. 0-0 jublade bara toppkonkurrenterna över, men Arsenals frejdiga offensiv var värd en trea. Vad är det förresten med fotbollsspelare som skallar varandra efter tuffa närkamper? Kaboul gjorde det mot Newcastle i mellandagarna och ikväll var det Sagna och Zabaleta som gned pannorna mot varandra.

Örebros hockeyspelare, Conny Strömberg, fick foten idag. Inte mycket att invända mot detta, men problematiken med alkohol inom idrotten, dyker upp för ofta för att det ska kännas rimligt. Körs det inte bil, så visar man upp sig i landslagskläder efter en misslyckad tävling. Välavlönade stjärnor får faktiskt ta ansvaret och åka taxi istället. Vad gäller Strömberg slås jag av två saker. Imponerande att producera så mycket poäng med sådana alkoholvanor. Dessutom undrar jag vad man gör i festsvängen på julafton eller dagen innan. Då ska det ju rimmas och läggas in sill. Hoppas människan Strömberg repar sig och blir kvitt alkoholvanorna. Som hockeyspelare och förebild är han dock historia.

Sista fotbollsresan under en intensiv period nådde sin slutstation igår. Genom list och research hittade vi en snabb och billig resa till matchen mellan Manchester United och Stoke. Själva skeendet på plan var inte mycket att stoppa i historieböckerna, men jag minns att jag blev oerhört lättad och glad när Nani stänkte in 2-1. Om jag gjorde några avtryck i byggplåten som jag drog till i samma stund, så ber jag om ursäkt till arenapersonalen för detta. Efter matchen fanns det en tapper skara engelsmän som ville ha en öl innan det var hemgång. In kommer då en medelålders asiat som väljer att bestiga podiet och dra igång sin egen lilla allsångslista. Om han började med att hylla Park Ji Sung? Självklart. Sjöng han nedlåtande om Liverpool? Absolut. Avslutades det hela absurt? Om man tycker att en pub, sjungandes ”let´s go oriental”, är aningen märkligt, så ja.

Klippet nedan är inte från igår, men det är den aktuella mannen, med samma ljuva stämma.

2010 finns numera bara i arkiv och våra minnen. Ett nytt orört år inleddes under pompa och ståt i helgen, men idag går de allra flesta åter upp tidigt och startar igång arbetsåret 2011. Jag vill inte vara sämre och bjuder på årets första blogg, som dock blickar tillbaka på fjolårets sista dagar. Dagarna tre i London med lika många avsparkar av matcher i Premier League.

Emirates Stadium var platsen för resans första begivenhet. Förhandstipsen var svårtolkade, då det mest pratades om den ångest de båda lagen borde känna inför kvällen. Arsenal hade inte besegrat Chelsea på åratal och Anchelottis mannar hade inte besegrat någon på flera veckor. Arsenal känns som en lightversion av Barcelona. Det spelas attraktivt, men inte alltid lika effektivt som dominanterna från Spanien. Under denna kväll valde de dock att vara aningen rakare, vilket också gav utdelning. 3-1, en utbuad Ashley Cole och alla som höll på Gunners njöt när de traskade bort mot Finsbury Park igen.

Tisdagens match spelades mellan Tottenham-Newcastle. Höstens man, Gareth Bale, skulle ställas mot hetlevrade Joey Barton och de skulle båda komma att göra avtryck i matchen. Publikens inställning till Barton var redan till en början fylld av skepticism. Det urartade dock när bollen skulle spelas tillbaka efter ett skadeuppehåll. En fullträff mot hörnflaggan följdes av ett ivrigt viftande om hög press och sedan var det som att trycka på alla knappar hos hemmasupportrarna. De sjöng om hans mamma, om hans förflutna och avslutade med att kalla honom wanker, närmare 100 gånger vid en hörna. Bale stod för finessen när han vände, vred och vristade in 2-0 i bortre hörnet. White Hart Lane är inte modern, men Tottenham spelar en fin fotboll där kanspelarna och Modric står för det mest attraktiva.

Match nummer tre spelades mellan Chelsea-Bolton. Jag har tidigare inte haft särskilt höga tankar om de regerande mästarna Efter sommarens satsning på yngre spelare och färre dyra inköp, är jag dock av en annan åsikt. Besöket på Stamford Bridge gav också en positiv upplevelse. Arenan är snygg, ger bra akustik och vid medgång är stämningen också av galen typ. De är dock kräsna efter senaste årens framgångar och imponerades inte nämnvärt över att ha sett sina stjärnor skjuta noll skott på mål i första halvlek. Segern med 1-0 var till slut rättvis, men en straff för Bolton eller bättre offensiva skills på högerback Ricketts, kunde förändrat slutresultatet.

Besöket ute i Wimbledon avslutades med presskonferens där BBC ville veta hur jag ser på mina möjligheter att besegra Roger Federer under året. Nåja, det var roligt att få se den anläggning som är skådeplatsen för varje års mest klassiska tennisturnering. Området är ganska okomplicerat, består av massa gräs som man inte ens får tänka tanke att gå på och dessutom en massa traditioner, som absolut inte får brytas. Boken med prispengar från 2006 är ännu inte stängd och en segrare i dubbelklassen skänkte hela sin prischeck till välgörande ändamål, då han tyckte det var tillräckligt med äran att ha fått spela och vinna turneringen.

Att engagera sig i någonting, innebär antingen succé eller fett fiasko. Visst kan det bli mellanmjölk ibland, men för det mesta går man in för att vinna, och då är en plats en bit ner i tabellen föga uppmuntrande.

Mina egna exempel rör främst den innebandy som vi utövar i stort sett dagligen. Även om det fungerat helt okej mot slutet, är känslan ändå närmare djävulen än en blå och vacker himmel. Det handlar också om ett oförklarligt engagemang till fotbollslag, idrottare eller att spela på V75. United (och Rooney) är inte direkt en uppfylld önskedröm just nu. Guldstriden är som en felmonterad slänggunga, som skickar humöret åt alla möjliga håll. Malmö FF var så ofarliga och oengagerade igår, att till och med en vaskning hade varit smartare investerade pengar.

Man ska dock vara klar över att motgångarna gör segrarna så mycket skönare. Som en varm höstdag efter ett par dagars regn typ.

Noterat från en händelserik sporthelg och måndag:

Erik Sundin såg riktigt cool ut igår, när han först sprang listigt, avslutade snyggt och firade målen med en stilig kaxighet.

Roger Federer tränar i eftermiddag, och den sänds via SVT:s playfunktion. Jag sitter klistrad från 17.00, fast en del betecknar det som nördigt. Måtte han ta sig till semifinal, så att mina biljetter till lördagens pass, fyller sitt syfte.

Odense fick storstryk i danska ligan i helgen, men de har samlat ihop ett gäng som inte ens en dålig lösgodis-plockare hade överträffat. Roy Carroll vaktar målet, Eric Djemba-Djemba spelar på mittfältet och Thomas Helveg satt på bänken hela matchen. Krydda detta med Andreas Johansson, tidigare landslagman, och Njogu Demba Nyrén som representerat BK Häcken.

Dalen leder vår serie, och har gjort det väldigt bra så här långt. Snacka om att deras första förlust, när den nu kommer, smärtar lite extra. Mora har inte välkomnats med färgglada blombuketter och kramgoa låtar. Tufft motstånd så här långt, men de kommer att få jobba för att ta enstaka poäng. Gissa att en eventuell seger kommer att kännas extra bra. Himmel eller helvete, det är så idrotten fungerar.

Jag har slarvat bort min mobiltelefon, och gör en Anders Timell. Har någon en mobiltelefon över, gärna Iphone av någon sort, tar jag tacksamt emot denna. Möjligen kan ert namn publiceras i fetstil, som motprestation.

Fortsatt trevlig tisdag.

Sedan ett par timmar tillbaka är samtliga tv-kanaler med sportanknytning installerade och kopplade till min TV. Helt omedvetet har det råkat ske när en av de hetaste fotbollsveckorna någonsin just tagit sin början. Ikväll serveras förrätten i form av derby mellan IFK-GAIS eller om smaklökarna hellre önskar, mötet mellan Stoke-Aston Villa från England. Sedan väntar två stora, rejäla varmrätter där det inte dras in på fetthalt eller döda kalorier. Vad sägs om premiären av the fucking Champions League imorgon och sedan Malmö FF-HIF på onsdag.

För att låta maten sjunka undan, blir det lite mer slentrian under ett par dagar. Men ni vet väl hur matintaget brukar se ut på helgerna. Vi unnar oss gärna ett par skopor lösgodis eller ett par nävar chips, helst Sourcream&Onion.

Personligen låter jag efterrätten bestå av Manchester United-Liverpool, 14.30 på söndag. Har man någon form av allergi (en del har det mot United eller Liverpool) eller tycker det till och med smakar illa, är obesegrade Atletico Madrids match mot Barcelona ett vegetariskt alternativ.

Låt er väl smakas.

Klicka på länken, och känn på alla namnen när du läser dem högt för sig själv. Artikulera likt Lasse Granqvist och förstärk det genom att lägga till ett tipstecken efter. Det är möjligt att Real Madrid och Barcelona har mer namnkunniga trupper, men helheten kring Premier League är något mycket starkare. Stryktipset, de intima läktarna och alla klassiska klubbar. Tottenham Hotspur tar alltså emot Manchester City på White Hart Lane i den tidiga matchen i eftermiddag. Den får tillsammans med morgondagens möte mellan Arsenal och Liverpool listas som tidiga höjdpunkter i en ny fantastisk upplaga över 38 omgångar.

Jag har försökt att ta mig an säsongen 2010/11 med neutrala ögon, men det slutar ändå med att både hjärna och hjärta nämner Manchester United som vinnare. Det finns dock en rad roliga frågeställningar som ni gärna får vara med och tycka till om. Här följer mina tankar i punktform:

Tre troliga titelkandidater: Manchester United, Chelsea och Liverpool.

Inga anmärkningsvärda val, men Liverpool har fått behålla sin ryggrad och Roy Hodgson har nog stora möjligheter att förbättra Benitez facit i ligaspelet. Uniteds mexicanska nyförvärv kryddar en redan stark trupp, där Scholes och Giggs förmodligen har blivit ett par år yngre under sommaren. Chelsea har tappat många äldre spelare och det blir väldigt spännande att få bevittna lite nya, yngre förmågor. Daniel Sturridge kan bli en återkommande målskytt under säsongen.

Tre tokiga transferklubbar: Arsenal, Manchester City och Chelsea.

Arsenal har köpt en intressant anfallare, men också grävt ett djupt hål i sin backlinje. Efter att förlorat många av de inbördes mötena mot topplagen förra säsongen, hade det behövts lite mer tyngd i truppen. Fabregas val att stanna till trots, så tror jag att Arsenal tappar greppet om topplaceringar i mars, som vanligt, på grund av en tunn trupp. City har valt en offensiv linje, med enorma utgifter. Deras köp läggs dock bara på en hög av redan kompetenta spelare. Jag tror att de tappar en del poäng i början, och sedan blir det ytterst jobbigt att börja jaga. Chelsea har varit anmärkningsvärt passiva. Brassen Ramires blev klar sent igår, men i övrigt är det bara Liverpools Benayoun som anslutit för att fylla luckorna efter Ballack, Deco och Belletti. Det blir spännande att följa hur de hanterar eventuella skador på nyckelspelare.

Tre att hålla ögonen på: Jermaine Beckford, Everton, Bebe, Manchester United och Joe Cole, Liverpool.

Från Leeds hämtar Everton en väldigt spännande anfallare som vet hur man förpassar bollen i motståndarnas mål. Jermaine Beckford bör få en del speltid, då hans anfallskollegor är ganska skadebenägna. Ingen vet speciellt mycket om Manchester Uniteds sena värvning, men faktum är att historien varit lika spännande om han skrivit på för Åtvidaberg. Från gatan, via en portugisisk klubb till Old Trafford. Det kan bli väldigt dyrt för Chelsea att ha släppt Joe Cole till en av konkurrenterna. Jag tror att höstens stora behållning kan finnas på Anfield Road, ha nummer tio på ryggen, och heta Joe Cole.

Förmodligen blir höstens resa till England, först veckan innan nyår, men kanske ska någon av er som läser åka över tidigare. Dela gärna med er av upplevelser från resor till Premier League, eller lämna bara ett tips som bräcker mina försök med hästlängder.

Det är alltid väldigt spännande när nyförvärv presenteras i dessa tider. Vad som är än roligare, och viktigare, är att behålla ryggraden i ett bra lag. Juha valde att förlänga i veckan, vilket är viktigare än alla nyförvärv i världen. En stor spelare och en fantastisk truppmedlem kommer att bidra med ännu mer nästa säsong. I början av förra säsongen satt Juha i skolbänken för att lära sig svenska. Om fler av hans landsmän är på ingång, kanske vi andra får gå ett par kurser i finska.

Klubben har haft en förmåga att knyta till sig spelare som håller på Manchester United. Nu finns det ett par juniorer som är på väg upp till herrtruppen. Väluppfostrade och talangfulla, som just det, håller på United. Det blir dock ingen ligatitel idag, eller? Tidningarna vill inte riktigt stänga dörren framför näsan på Ferguson. Wigan kan fixa oavgjort borta mot Chelsea en gång på tio. Den gången är dock inte när pokalen står i Stamford Bridges katakomber. Chelsea är, trots sitt försprång på ”bara” en poäng, högst värdiga mästare.

Det kommer trots Uniteds andraplats bli lugnt och skönt i omklädningsrummet. Liverpool och Arsenal har ju inte gjort en jättesäsong. Björn Jönsson Bolton har presterat vad man kan begära och Hagman firar säkert sitt Leeds idag.

Messi får rubrikerna ena veckan och Ronney helgen därpå. Samtliga krönikörer har dock glömt den allra bästa. Visa er kunnighet och fila på en text, rik på metaforer, om Xavi. En fotbollshjärna med så många ögon är det allra vackraste idrotten kan visa upp.

För en dryg vecka sedan, på självaste påskafton, bänkade jag mig på Old Trafford för att bevittna toppmötet mellan United-Chelsea. Iförd matchtröja och med en helgjuten uppladdning på puben var allting uppdukat för ett påskägg, med bara de lyxigaste av karameller. Ferdinand, Giggs och Scholes mötte upp Lampard, Terry och Anelka. Matchen blev aldrig särskilt explosiv och till slut vann Chelsea med 2-1. Alla sms och pikar över förlusten, har bemötts med en ”Ferguson”, det vill säga skällsord mot domaren. Det blev lättast så. Det ska dock sägas att Chelsea vann rättvist och att ett intryck efter slutsignalen förblir det starkaste. Kortsidan vid spelarnas ingång gormade högt och tydligt ”viva John Terry, could have won the cup, but he fucked it up, viva John Terry”. Allting för att påminna honom om straffmissen i finalen av Champions League 2008. Med stora pondusfyllda ögon, synade han kortsidan, och personifierade en vinnare av bästa sort.

Slutspelet i innebandy hamnade lite i kläm i veckan. Semifinal tre och fyra kunde inte visas av någon konstig anledning. Avtalet mellan svensk innebandy och TV4 är positivt för sporten, men det finstilta borde kanske ses över. Främst av två anledningar. Jämställdhet är absolut att föredra, men bara till en viss gräns. Herrarnas slutspel innebär högre publiksiffror och också en snabbare, mer attraktiv produkt. Visa dambandy, men inte på bekostnad av ett hett derby. Dessutom är det först nu som de mest lästa tidningarna fått upp ögonen för slutspelet. Det är skillnad på att ”bara” visa, kontra att faktiskt bidra till utvecklingen av sporten. AIK-Caperiotäby hade varit ett självklart val.

Match fem i denna serie spelas för övrigt ikväll. Vilka som vinner? AIK, tack vare TV4s närvaro. Jag tror att de gulsvarta tar sig till final, tack vare att de slipper parketten ute i Tibblehallen. Men jag hoppas jag har fel. Det hade varit mer spännande med ett helt nytt finalpar. Dessutom tror jag på en öppnare final, om inte AIK är ett av de deltagande lagen.

I helgen hade FC Helsingborg sin årliga ungdomsavslutning. Det är alltid lika kul att k0mma ner och se morgondagens stora lirare spela innebandy. De har lite olika syn på vad det handlar om i denna åldern. En del tycker att klubban är viktig, medan andra bara tänker på resultatet. Jag och Peter Ramsten hade tillsammans hand om ett av turneringens lag. I vår sista match, fick vi efter lite manfall, spela ett par byten. När jag ville lämna min backplats för en stunds vila på bänken, hade min betydligt yngre backkollega (lågstadieelev) annat för sig. Han satt och klunkade Coca-Cola, och avböjde ett snabbt byte. Han blev tillsammans med Hagmans chipsätande center, utsedd till dagens gottegris.

Säsongens sista vecka inleds med träning idag. Sedan följer träning på onsdag innan vi spelar DM-final på torsdag. Vill ni se skånsk innebandy, när den är som bäst, både spelmässigt och vad gäller inramningen, så är det bara att boka biljetter.

Storvreta föll ikväll på hemmaplan, mot våra övermän från Varberg. Kohonen och hans lagkamrater är väldigt beroende av att få kontra, då de spelar ett ganska passivt försvar med svag press på bollhållaren i egen zon. Med spelskickliga backar och samspelta kedjor framåt kan Warberg med sin skicklighet flytta bollen i både sidled och djupled. Hallänningarna tar sig förmodligen vidare med 3-0 i matcher.

AIK kunde i en tempostark TV-match ta en stark seger mot Caperiotäby. Jag hade ropat ut kvällens förlorare till blivande guldmedaljörer, men har nog all anledning att ändra mitt tips efter dagens insats. AIK har en trupp, en taktik och en mentalitet som är optimal för ett slutspel. Rutin och ett starkt organiserat grundspel kryddas med en fantastisk forward, i form av Kim Nilsson. Hans förmåga att driva och täcka bollen med en hand är ett skolexempel för unga spelare att ta efter. Vi är många som klarar av det, men ingen gör det med samma tempo och säkerhet. Caperiotäby får plocka fram ett mer matchavgörande målvaktsspel och en strategi för att få en ryckigare matchbild. Annars riskerar vi ytterliggare en repris av föregående säsongers finalpar.

Inför DM-finalen mot Landskrona, som spelas den 15 april tränar vi en gång per vecka. Internmatcher med bra tempo används för att hålla landslagsaktuella spelare i form och samtidigt försöka vara väl förberedda för derbyt nere i Landskrona.

För egen del kommer påsken att spenderas i Manchester. Matchen mellan United-Chelsea känns som ett ganska välfyllt påskägg. Har ni inte hängt med i tabelltoppen sista veckorna, så kan ni förstå matchens betydelse efter en titt här.

HIF tog en imponerande seger ikväll. Allsvenskan känns fortfarande lite för ljummen för att engagemanget ska bli skyhögt. Det var dock lite charmigt kulturellt att se gubbarna med portfölj, som stegade längs med gatorna bort till Olympia.