Innebandylivet

Hartwall Arena 25 maj 2002. Finland har efter ett formsvagt gruppspel tagit sig till final mot Sverige. På läktaren sitter en 20-årig kille, som inte då, kunde förutse vad han själv skulle vara med om åtta år senare. – Finland hade ett bra lag och många trodde på hemmaseger, men Sverige vann med 6-4, säger Juha Kivilehto, idag tvåfaldig världsmästare.

Hartwall Arena 11 december 2010. Som regerande mästare beträder ett rutinerat finskt lag planen, för allas drömfinal, mot ärkerivalen Sverige. – Det var helt fantastiskt stämning. En finsk journalist rankade stämningen högre än när Finland vann junior-VM i ishockey på hemmaplan 1998, berättar Juha lyriskt.

Redan efter guldet, det första finska någonsin, i Prag 2008, målades förväntningarna inför årets turnering upp. Den svenska dominansen var bruten, men skulle Finland ha kyla och kraft att följa upp bedriften i sin egen lejonkula. – Vi pratade aldrig om att försvara det första guldet, vi ville vinna ett nytt, förklarar Juha och får det att låta väldigt enkelt. Förberedelserna tog fart under sommaren, när laget samlades ofta och tränade oerhört hårt. – Vi körde inte så mycket innebandy till en början. Vi var många spelare på varje samling, och de sista gångerna spelade vi en del internmatcher, säger han. Någon fokusering på den förväntade finalmotståndaren, Sverige, fanns inte i detta skede. – Vi ville utveckla vårt eget spel och ha en stark tro på det. Om vi lyckades med detta, skulle vi också ha stor chans att vinna, berättar Juha och låter självsäker.

En månad innan VM spelade Finland stor innebandy, när de slog Sverige med 9-2. Ett skadeförföljt svenskt lag, hade inte en chans och fick åka hem med mängder av funderingar. I finnarnas omklädningsrum var det dock inget större firande. – Vi visste att de saknade många spelare, och att det skulle bli helt annorlunda i VM, säger Juha ödmjukt. Ett läger, utan inslag från SSL, följde sedan för de finska spelarna. En kortare vistelse, med fokus på sammanhållning, ägde rum i Egypten. – De kollade lite pyramider och spelade innebandy två mot två i någon squashhall tror jag, berättar Juha och skrattar. VM-premiären var bara två veckor bort.

Hur var uppladdningen de sista dagarna?

- Vi samlades i Finland på torsdagen och sen spelade vi första matchen på lördagen, säger Juha samtidigt som han berättar om gruppspelet: – Jag spelade alla matcher, men vi spelade på mycket folk hela tiden och försökte hitta rätt i våra formationer. I min femma spelade Toivonen, Järvi och Forsten som jag känner från tiden i SSV.

De båda förhandsfavoriterna, Kent Göranssons Sverige och Petteri Nykkys Finland, hade haft en bekväm resa fram till semifinalspelet. Sverige betvingade Schweiz efter stor dramatik, medan Finland gick segrande, ur en till en början jämn match mot Tjeckien. Åskådare, arrangörer och de namnkunniga spelarna, hade alla fått en tidig julklapp, i form av en final mellan de två stora giganterna.

Finaldagen inleddes, som så många andra dagar, med frukost. – Vi åt innan klockan nio, sen var det scouting av motståndarna och lite löpning utomhus, säger Juha. Kortare samling i varje formation och lite vila, följde sedan innan lunch. Två timmar innan matchstart avgick bussen, från hotellet, på väg till arenan, skådeplatsen för en historisk final. – I de första matcherna hade varje formation fått mycket frihet kring hur vi skulle spela, beskriver Juha och fortsätter: – I finalen ville dock Nykky att vi skulle upp och pressa högt, samtliga formationer. Vi skulle ge allt, och njuta av att få spela en final på hemmaplan. De taktiska direktiven var få men tydliga: – Kampen framför båda målen var viktig att vinna, vi nämnde Magnus Svensson som en spelare att ta extra hårt, säger Juha och förtydligar det med att knyta ena handen.

1-0, från Mika Kohonen, fick Kivilehto se från bänken. Vid 2-0 fanns han dock på planen, när Järvis handledsskott hittade rätt bakom den svenska målvakten. – Vi pratade bara om att fortsätta i första pausen. Vi spelade ju väldigt bra i inledningen, säger Juha. Den andra perioden inleddes med att Sverige tog sig in i matchen och kunde reducera genom Kim Nilsson. – Det var jämnt just då, men sen gjorde Mika 3-1, vilket var skönt. Vi hade tränat för det här i två år, och skulle fortsätta, utan att bli passiva eller defensiva i sista perioden.

Ni matchade till och med ett fjärde forwardspar?

-  Ja, det är typiskt Nykky, han vill hålla uppe tempot, säger Juha med ett leende.

De finska spelarna slog aldrig av på takten och vann utan större dramatik, med 6-2. De sista minuterna stod publiken upp och hyllade sina hjältar, samtidigt som spelarna allt mer började förstå hur nära guldmedaljerna de var. – Direkt efter slutsignalen var vi förstås väldigt glada. Vi har dock pratat om att alltid visa stor respekt mot motståndarna och publiken, därför kanske firandet såg lite lugnt ut, berättar Juha samtidigt som man ser glädjen i hans blick. Firandet följde däremot, efter att bucklan lyfts mot taket. – Det var fantastiskt. Jag tror jag lyfte den som sjätte eller sjunde spelare. Att lyfta den mot publiken var helt fantastiskt, berättar Juha och minns tillbaka: – Efter intervjuer med TV, tidningar och radio, tog vi champagnen ur kylskåpet och sen firade vi hela natten.

Firandet från Cirkus finns på film, men hur länge höll ni på egentligen?

-  Jag kom till hotellet vid åtta på morgonen, och när jag vaknade hade jag pokalen i min famn, berättar en glad Kivilehto och lägger medaljen i sin hand.

En guldmedalj som gör att det numera finns dubbla upplagor i det finska boendet i Helsingborg. – Det första guldet var väldigt speciellt, men att vinna på hemmaplan smäller lite högre, berättar Juha, som också blev uttagen i turneringens all star team. – Det var förstås roligt, men de kunde lika gärna ha valt någon annan av våra backar, fortsätter backstjärnan blygsamt.

Världens bästa back, håller till på svensk mark, men har berättat sin historia, om hur det som finne är att vinna VM-guld på hemmaplan.