hd.se
Löparförebilden Lillhonga
De läsare som klickat på länken ”Om Magnus Ransheim” härintill ser att jag betraktar Robert Lillhonga som en av mina två löparförebilder. Flertalet av HD:s läsare känner honom förmodligen mer som regissör och kulturarbetare än som löpare, så det är på sin plats att jag breddar bilden.
Det finns flera skäl till att jag gillar Robert Lillhonga. Han är en vän som i rättvisans namn borde ha fått rejält med ekonomiskt stöd för att finansiera sitt senaste filmprojekt. Just nu jobbar han med en rockmusikal om Kal P Dal som har premiär på Slagthuset i Malmö den 27 oktober.
Men för att förstå varför jag sätter honom på piedestal som löpare måste vi backa bandet till sena november 2010. Vi var då ett gäng ambitiösa elitmotionärer, däribland Robert Lillhonga, som sammanstrålade på Gyllene Prag i Helsingborg för en kickoff. Stämningen var fryntlig, men vårt mål var seriöst: Stockholm marathon, som låg ganska precis ett halvår bort i tiden. Tanken var att vi genom ett gemensamt träningsupplägg skulle sporra varandra till stordåd i loppet.
Jag och Robert Lillhonga hade vid den här tiden båda ett personbästa på maran på 3.13. På kickoffen var det inte snack om annat än att vi skulle placera ribban högt och sikta på en tid under tre timmar i Stockholm. Ett par av de andra mötesdeltagarna hoppades springa ännu snabbare, medan övriga nog var mest lockade av samkväm och tjeckisk öl.
Eftersom jag skulle bli pappa i januari 2011 var jag tidigt tveksam till om jag skulle kunna uppbåda tillräckligt med självdisciplin för att underkasta mig den träning som krävdes. Tyvärr förbyttes tveksamheten snabbt till tvivel och sedan – tyvärr – till passivitet. I stället för att försöka göra drömmen sann släppte jag i december kontakten med den lilla träningsgruppen, vars medlemmar stretade på åt olika håll och med olika framgång.
När jag stod på startlinjen i slutet av maj var jag sämre förberedd än jag varit inför någon av mina tidigare maror. Enda anledningen till att jag inte noterade personsämsta var att de vädermässiga förutsättningarna var ovanligt goda för Stockholm marathon.
Robert Lillhonga hade å sin sida kämpat på målmedvetet med träningen sedan den där novemberkvällen på Gyllene Prag. Han hade i månader varvat långpass och intervallträning och gradvis byggt upp sin maratonform. Trots det var vi nog ganska få som trodde att han skulle klara sitt mål. För till saken hör att Robban i likhet med mig, sett till kroppsbyggnaden, knappast är urtypen för en maratonlöpare. Även i extremt vältränat skick skulle expertisen betrakta honom som aningen för tung för sträckan.
Men precis som humlor varje dag krossar myten om att de, enligt fysiska lagar, inte borde kunna flyga, visade Robert Lillhonga att man inte behöver väga 70 kilo eller mindre för att uträtta stordåd över 42 195 meter.
Han sprang länge som en klocka, men en svacka mellan 35 och 40 kilometer hotade drömmen om en sub 3-tid. Han behövde öka tempot rejält, och alla som sprungit en mara vet hur svårt det är att lägga på en rem när precis varenda muskel i kroppen skriker av smärta. Men han klarade det. Genom att avverka de sista 2,2 kilometerna på 9 minuter och 15 sekunder passerade han mållinjen efter 2.59.56 (nettotid: 2.59.41).
Själv lullade jag in på 3.26.35, lade snabbt loppet till handlingarna och började blicka framåt. Det är Robert Lillhongas insats före och under Stockholm marathon 2011 som jag har för ögonen när jag numera drömmer om personbästa. Kunde han, så borde jag också ha en chans, tänker jag.
Mitt personbästa på maran är emellertid fortfarande 3.13 – 3.13.26 för att vara exakt. I årets regniga och kylslagna upplaga av Stockholm marathon missade jag den tiden med 9 sekunder.
Robert Lillhonga förlorade ett par viktiga tiondelar när han sa hej till publiken under 2011 års Stockholm marathon, men han fixade drömgränsen med flera sekunders marginal. Foto: Karin Fredriksson
Löparbloggaren kostade på sig ett leende vid Gröna Lund, men tiden i mål var mindre rolig. Foto: Karin Fredriksson
