hd.se
Jag är redo för åtta varv runt Växjösjön
Mindre än fem dygn återstår till Växjö marathon. Det är nu försent att göra något i träningsväg för att öka chanserna till ett bra resultat. De närmaste dagarna kommer därför bara att handla om lätt löpning för att underhålla den form jag förhoppningsvis byggt upp.
Jag har listat både sådant som talar för och som talar mot att jag kommer notera personbästa på lördag, ett egoinlägg med andra ord.
Detta talar för:
- Jag har inför loppet gjort fler distanspass på mellan 20 och 32 kilometer än inför någon av mina tidigare maror. Merparten av långrundorna har sprungits på asfalt. Det är inte oväsentligt då underlaget i Växjö till 85 procent består av just asfalt, som straffar muskler och leder på ett helt annat sätt än mjuka skogsstigar.
- En del löpare är av oklara anledningar glada för ruskväder. Det är inte jag. Men efter att tidigare i år ha kutat Stockholm marathon under den kallaste junidagen i Stockholm på 84 år har jag blivit härdad. Jag avskyr fortfarande att springa i ösregn och snålblåst, men känner att jag kan klara av det utan att bli totalt knäckt.
- Naturligtvis ägnar jag mig åt den här verksamheten av egen fri vilja, men jag kan vara mer eller mindre taggad. Just nu är jag väldigt sugen på att springa långt.
- Växjö marathon är Sveriges näst största mara och brukar samla cirka 300 löpare, att jämföra de cirka 15 000 som ställt upp i Stockholm marathon de senaste åren. Jag har sprungit Växjö marathon vid två tillfällen, 2007 och 2009, och har goda erfarenheter därifrån. 2007 upplevde jag perfekt maratonväder, en krispig höstdag och cirka 10 plusgrader. Det bidrog till att jag då noterade mitt pers på 3.13.26. Det är den tiden som jag jagar på lördag och jag hoppas på liknande yttre förutsättningar, men räknar förstås med regn.
- Växjö marathon består av åtta varv på en 5 210 meter lång runda plus 515 meter. Ett dylikt upplägg får en del att rygga tillbaka automatiskt, men jag gillar det. Eftersom jag alltid brukar stycka upp mina maror i olika beståndsdelar i huvudet är jag närmast tacksam för att uppdelningen här sker naturligt. Man brukar säga att en mara börjar på allvar efter 30 kilometer. I Växjö börjar den efter nästan sex varv runt sjön. Det är då jag går in i min bubbla och tar fajten mot smärtan.
- Fast det absolut bästa med att Växjö marathon är att de många varven innebär att jag redan efter 15–20 avverkade kilometer börja varva löpare. Det skapar en illusion av att jag springer om folk och stärker mig mentalt. Att även jag lär bli varvad i ett senare skede är en annan femma.
Till min nackdel talar:
- Sedan början av september har jag sprungit i snitt cirka 50 kilometer i veckan. Det är egentligen för lite för att jag ska ha en realistisk chans att sätta personbästa i Växjö. Fast mitt största problem är nog inte att mängden löpta kilometer är för klen, utan att jag sprungit för få riktiga kvalitetspass.
- Familjen följer inte med till Växjö. I takt med att jag blivit äldre har det blivit allt viktigare för mig att ha folk utmed banan som hejar på mig. Jag finner det grymt peppande och anstränger mig alltid lite extra om någon ropar mitt namn. I skrivande stund är sannolikheten att jag får någon support utmed banan i Växjö liten. Det är nästan så att jag funderar på att springa i en maskeradkostym för att dra till mig uppmärksamhet, fast så lågt är jag nog inte beredd att sjunka.
- Lillan har precis börjat på förskola och kommer i kontakt med alerta baciller som kan däcka den starkaste vuxne om det vill sig illa. Senast i dag, måndag, var hon hemma från förskolan på grund av sjukdom. Hon hämtade sig dock snabbt och jag hoppas att hon inte smittat av sig.
- Jag analyserar för mycket. Maratonlöpning behöver inte vara så komplicerat som jag gör det till ibland.
