Ryktet om Wottles spurt stämmer

17 oktober, 2012 klockan 16:19

När jag var yngre läste jag nästan allt jag kom över om legendariska löpare och klassiska lopp. Jag slukade såväl OS-historia i serieform och allehanda friidrottskrönikor och säsongssammanfattningar. Utifrån läsningen skapade jag bilder av hur den gick till när rekord sattes och mästerskapsmedaljer erövrades.

Numera finns det, på gott och ont, ingen anledning att grunna på hur historiska lopp förlöpte, det mesta och bästa finns tillgängligt på Youtube. Häromdagen blev jag av någon anledning sugen på att bevittna finalen på 800 meter i München-OS 1972, bara för att kolla om amerikanen Dave Wottles upphämtning var lika grym som det påstås. Det var den.

Wottle var en udda fågel på 800 meter, tunn som en rögad ål och alltid iförd en golfkeps, men vilken kick han hade. Det är också fascinerande att höra hur kommentatorerna efter loppet spekulerar om guldmedaljörens giftermål och dåliga knän.

Se och hör:

You need to a flashplayer enabled browser to view this YouTube video

Magnus Ransheim

Dela

  • Owe

    Upphämtning och upphämtning.
    För Wottles del handlade det egentligen om jämnfarts-löpning. – Håller jag det här tempot så vinner jag.
    Därför såg det ut som om han sprang och såsade och sen la på en rökare. Hans 200 meters-splittar var nämligen:
    26.4 – 26.9 – 26.4 -26.2.

    • http://hd.se/nojesbloggen Magnus Ransheim

      En upphämtning i fråga om placeringar var det, men annars har du förstås helt rätt i att det först och främst handlade om ett perfekt disponerat lopp tempomässigt. Borde ha använt ett annat uttryck än spurt (illusion av en spurt?). En häftig upplösning under alla omständigheter.